Efter kriget var Zarah Leander (1907–81) länge en kontroversiell artist i Sverige. Hon hade varit Nazitysklands stora filmstjärna innan hon 1943 återvände till Sverige, i god tid innan det nazistiska sammanbrottet. Zarah kom till Sverige fullastad med antikviteter och dyrbarheter som nazisterna beslagtagit från judiska familjer. Men hon var inte ensam, många svenskar gjorde inköpsraider till Tyskland under slutet av 1930-talet. Zarah försvarade sig med att hon inte visste om nazisternas omänskliga brott. Att hon var alltför naiv mot nazismen och ointresserad av politiken. Hon såg bara det hon ville se. Filmvärlden på 1930- och början av 1940-talet dominerades av två svenskor: I Hollywood regerade Greta Garbo och i Berlin Zarah Leander. Båda spelade i romantiska skräpfilmer som erbjöd en stunds verklighetsflykt. Deras karriärer gick på något sätt parallellt, de hade stora filmframgångar, de var nästan jämngamla (Garbo var bara två år äldre), Garbo slutade filma 1941 och Leanders sista film i Nazityskland kom 1942. Men innan dess hade Zarah blivit en viktig del i propagandaminister Joseph Goebbels plan för kulturpolitiken: att sprida lätt underhållning för att få det tyska folket att glömma de uppoffringar de tvingades till i det totala kriget – åtminstone för en kort stund i biografmörkret.
Zarah Leanders liv var som en välregisserad operaföreställning. Inte undra på att Folkoperans nyskrivna opera om Zarah Leanders karriär i Nazityskland, ”Zarah”, är så lyckad. Här skildras hur Zarahs berömmelse ökar med Tredje Rikets framgångar och hur det slutar när Tyskland inte längre är militärt oövervinnligt.
Till operans framgång bidrar de utomordentliga sånginsatserna. Mezzosopranen Ulrika Tenstam gör Zarah Leander med magnifika gester och en förvånande porträttlikhet, men vokalt når hon väl inte ner till Zarahs mörka kontraalt. Tenstams Zarah inta scenen i snävt silkesfodral och hon njuter av att vara stjärna. När det är slut vädjar hon till publiken om jubel. Hon är besatt av publikens kärlek och behöver den för att leva. Men i operan blir Zarah litet undflyende och otydlig både som rollfigur och som person. Istället är Henrik Holmbergs Joseph Goebbels operans tydligaste och mest sammansatta person – övertygad antisemit med oinskränkt makt över media i Tredje riket men också med en djup ungdomskärlek till en judinna. Holmberg är mycket bra som krigisk fähund med svettig ångest när han slår lovar kring Zarah. Delar av Goebbels tal och dagboksanteckningar är f.ö. ordagrant återgivna i Claes Fellboms libretto. Matilda Paulsson som Magda Goebbels glider omkring med is i röst och blick. Här finns ingen empati, eller känslor överhuvudtaget – utom kärleken till makt.
Zarahs motspelare i flera filmer, Florian Richter, sjungs känsligt av Olle Persson. Florian slits mellan karriären och medkänsla med Zarahs påkläders¬ka och Goebbels ungdoms älskarinna – judinnan Judith. I Madeleine Wiboms tolkning blir Judith operans nav med relationer till Goebbels, Zarah och Florian.
Anders Nilssons musik är starkt kopplad till handlingen där första aktens tyska schlagers, marscher, nazistsånger och tango i andra akten ersätts av ett mer innerligt, kanske plågsamt, tonspråk, uppblandat med klezmermusik och judisk bön. Samtidigt blir historien mer fokuserad och tydlig. Lars Östberghs scenografi tar väl tillvara Folkoperans begränsade scenutrymme. Här dominerar en stor trappa med en gigantisk port inramad av kala, smutsgrå väggar som hämtade ur Tredje Rikets monumentala estetik. Camilla Thulins kläder är helt utan hakkors. Det markerar en sorts allmängiltighet till ondskan. Den var inte unik: inte för Tyskland och inte för tiden.
”Zarah” är lysande operakonst och en stor upplevelse. En lysande avslutning på Claes Fellboms gärning som konstnärlig ledare för Folkoperan.