När Georg Büchner avled 1837, endast 23 år gammal, fanns hans mest kända och spelade verk ”Woyzeck” enbart som skissartade fragment. Texterna rekonstruerades och trycktes 1879, men det var först 1900-talets expressionister som upptäckte sprängkraften i Büchners samhällskritik och den dramatiska form han utvecklat. ”Woyzeck” tillhör numera standardrepertoaren både på tal- och operascenerna.
Pjäsen handlar om Franz Woyzeck, en lydig och hunsad malaj och kalfaktor åt en kapten i en tysk garnisonsstad, och hans eländiga liv tillsammans med den något vidlyftiga, men älskade Marie som han har en son tillsammans med.
”Långsamt, långsamt” förmanar kaptenen som skräms och förvirras av alla hastiga rörelser, men då är Woyzeck redan på språng till nästa uppdrag – som laboratorieråtta åt en läkare som i vetenskapens namn utsätter honom för meningslösa experiment. Samtidigt som regementets tamburmajor lägrar den inte ovilliga Marie.
I Elverkets uppsättning av ”Woyzeck” har regissören Stefan Larsson tolkat pjäsen på ett sätt som ansluter till den svartsyn som vi bär med oss som en omistlig del av vårt kulturarv. Det viktiga inte är vad som händer Woyzeck och hans Marie på scenen utan deras psykologiska utveckling. Men det hjälps inte, intresset dras ohjälpligt till själva handlingen där vi möter utslagna människor i en andlig och materiell misär som är så stor att moral räknas till den dyrbara lyx som man bara inte har råd att hålla sig med.
Woyzecks redan tidigare labila sinnestillstånd slår över i galenskap och leder till den slutliga katastrofen – den som läkaren förutser, men som han är alltför intresserad av att studera för att vilja förhindra. Woyzeck slutar som mördare och självmordsbombare
Jonas Karlsson gör storartad roll som den psykotiske Woyzeck. Han speglar en förvirrad människas hela uppgivenhet, förtvivlan och totala vilsenheten i tillvaron och det mentala sammanbrottet.
Melinda Kinnaman visar upp ett stort skådespelarregister som Marie – från ängslig mor till fnaskande slampa medan Niklas Ek som tamburmajoren ger den fjantige, uppblåst korkade officeren ett obehagligt ansikte. Han visar sin överlägsenhet, både i rang och i kraft, genom att först sätta på Marie i en akrobatisk sexlek och sedan klå upp Woyzeck.
Daniel Götschenhjelm spelar soldaten Andres som är Woyzecks ende och lyssnande vän i världen. Mats Flink blir närmast sublim som den hypokondriske kaptenen och Börje Ahlstedt gör läkaren till en halvgalen vetenskapsman i det militärindustriella komplexet som enbart betraktar Woyzeck som ett marsvin.
Scenografin är enkelt rå och stryker under torftigheten och den förslummade miljö där Franz Woyzeck och Marie lever.
Det här är en föreställning som ger kalla kårar av alla tänkbara kopplingar till nutiden.

	Sthig Jonasson
Jonas Karlsson och Melinda Kinnaman.