William Shakespeares verk är totalt genomanalyserade i av massor av böcker som sträcker sig över hyllkilometer, för att inte tala om alla mer eller mindre fantasifulla försök att bevisa att hans verk i själva verket var skrivna av någon annan – ofta nog Christopher Marlowe som var född samma år som William, men som mördades 1593. William föddes i Stratford-upon-Avon 1546 som artonåring gifte han sig med den betydligt äldre Anne Hathaway med vilken han fick tre barn. Det problematiska är att vi vet mycket litet om Shakespeare före 1592 då hans första pjäs, ”Henry VI”, sattes upp. Från åren 1587–92 finns överhuvud inga uppgifter om honom – vare sig privat eller hur familjen försörjdes.
Kring Shakespeares ”förlorade år” har kompositören B Tommy Andersson och författaren Håkan Lindquist byggt den dramatiska operan ”William” som mest av allt är en fri fantasi om en kärlekshistoria mellan Shakespeare och Marlowe. Första akten utspelas 1591 på en sunkig ”herrklubb” i den holländska hamnstaden Vlissingen, då en engelsk besittning och viktigt centrum för handel med varor och – inte minst – upplysningar. Där har en grupp män strandat, bland dem finns den uppburne pjäsförfattaren och drottningens spion Christopher Marlowe, han har erotiska förhållanden till klubbens män och försörjer sig som falskmyntare. Inga direkt riskfria sysselsättningar. Till krogen kommer William som lämnat Anne och barnen kvar i Stratford-upon-Avon för att söka upp Marlowe, som han tidigare mött i teatersammanhang. Nu utvecklar de ett komplicerat erotiskt förhållande. Andra akten utspelas i engelska Deptford två år senare då William och Christopher möts en sista gång innan Marlowe mördas.
I ”William har Tommy Andersson lagt sig vinn om att utnyttja varje sångares specifika röst och uttrycksmedel. Han har dessutom gett musiken klanger av engelsk renässansmusik och dåtidens folkliga musik, utan att operan förflackas eller plattas ut. I Håkan Lindquists libretto finns invävt en mängd citat och anspelningar både från Shakespeares och Marlowes pjäser.
Den svårfångade titelrollen sjungs utomordentligt väl av Mattias Nilsson som ger William en litet sorgsen återhållsamhet och osäkerhet – både i liv och konst. Andreas Landin har lättare att göra Christopher Marlowe till en levande människa – överlägsen, arrogant och övertygad om sin osårbarhet. Jakob Högström gör ett bra porträtt av den obehaglige Baines – också engelsk spion – som drivs av oresonligt hat mot Marlowe.
Den knepiga akustiken i Bröllopssalen gör att operans enda kvinnliga roll, Anne Shakespeare, som sjungs av Anna Artursson ibland får svårt att göra sig gällande. I duetterna med Mattias Nilsson får hon emellertid tillfälle att utveckla sin lyriskt dramatiska sopran. Övriga roller dubbleras förträffligt av Karl Rombo, Joakim Schuster och Andreas Lundmark.
Med Illka Isakssons minimalistiska scenografi och Ulrika Wedins praktfulla kostymer skapas en känsla av den engelska renässansen mitt i det svenska renässansslottet.
Vadstena-Akademien tagit ännu ett djärvt och lyckosamt initiativ genom att sätta upp en nyskriven svensk opera som spänner över ett ämne som i sina enskildheter har en allmän giltighet som berör oss alla: Hur överlever man som människa när hela världen är en scen där alla är aktörer.