På Dramatens stora scen spelas nu Edvard Albees drama ”Wer hat angst vor Virginia Woolf?” (Vem är rädd för Virginia Woolf?) i en uppsättning av Deutsches Theater i Berlin.
Albees pjäs handlar om en natts pokulerande med ett medelålders akademiskt par, Martha och George, och ett yngre par, Nick och Honey, som är nykomna till universitetet. Martha är den maktfullkomlige universitetsrektorns dotter och George är ”bara” docent vid historiska institutionen, Nick är biolog med hemmafru.
Under natten öppnas alla fördämningar och alla sociala spärrar slås ut. Här avfyras bittra aggressiva sanningar och det leks brutala lekar där Martha och George spelar upp sina äktenskapliga gräl och tillkortakommanden. Nick och Honey blir både publik och medspelare i det äldre parets deformerade kärleks- och hatspel där sex och roller blandas med sprit, massor av sprit. Egentligen handlar det om en gemensam, svårgenomskådad lögn, dessutom fuskar George och Martha i spelet mot Nick och Honey. Leken blir allvar när båda äktenskapen får sin struktur genom de uteblivna barnen – vare sig det handlar om inte kunna eller inte vilja.
Hos Deutsches Theater har Edward Albees pjäs från 1962 och som då var chockerande i sin ton av råhet och sex, fått ny kraft och tyngd. Ulrich Matthes och Corinna Harfouch spelar det medelålders paret vars äktenskap har nått vägs ände. Det är ohjälpligt slut efter denna kväll. Det är det som gör den här kvällen mer tragisk och definitiv än många andra gräl- och partykvällar. Matthes och Harfouch har en skärpt tajming och teknik när de avfyrar giftpilar och ironier med synbar tillfredsställelse.
Harfouch har en suverän förmåga att ge replikerna exakt nyans. Hennes sylvassa sarkasmer har fokus på såväl de snygga och roliga elakheterna som på svärtan i pjäsen. George är en sorgmodig och tilltufsad förlorare. Hans försvar mot Marthas ständiga elakheter och nålstick är en torr bitterhet och skickligt turnerad ironi. Matthes har genom sin mest avspända spelstil total kontroll över sin roll och över Georges självförakt.
Alexander Khoun är lyckad som den fyrkantige och rätt fantasilöse biologen som skall göra akademisk karriär och Katharina Schmalenberg som hans smalhöftade litet korkade hustru som tål osedvanligt stora mängder konjak på nattkröken – innan hon spyr och somnar från alltihop på toagolvet. Dessutom är hon livrädd för att bli på smällen.
Första akten är fruktansvärd och fruktansvärt rolig med snabba repliker tryfferade med snusk och förnedring. I andra akten blir tonen allt mörkare och allt skärps till. Spelet mellan de fyra är tätt och intensivt när allvaret och gryningsljuset blir alltför påträngande.
Det är med sådana här gästspel som Dramaten och teaterpubliken berikas.