Giuseppe Verdis magnifika opera ”La Traviata” är full av glansnummer, lättillgänglig musik och en rent av trovärdig handling – både när det begav sig vid den chockerande urpremiären 1853 och i vår tid.
Det finns egentligen ingen intrig i ”La Traviata”: Miljön är Paris där det sjukliga lyxfnasket Violetta rör sig mitt i jetsetets nöjesliv – bland dem som lever på natten och sover på dagen. Så länge hon är en del av ett hysteriskt, tvångsmässigt festande känner hon inte av sin sjukdom: ”Nöjen är den enda medicinen mot min sjukdom”, förklarar hon. Till hennes fest kommer den unge och rike ädlingen Alfredo. Han älskar Violetta och vill att hon skall lämna sitt liv och följa honom. Men Violetta försvarar sig, hon kan inte tänka sig att avstå från sin frihet eller sluta att ”fladdra från nöje till nöje”, som hon säger. Men Alfredos kärlek är för stark, de flyr till ett hus vid kusten där de lever lyckliga några månader innan Alfredos far, Giorgio Germont, spårar upp dem. Han förklarar för Violetta hur olämplig och omöjlig hennes kärleksrelation med Alfredo är och kräver att hon skall avstå från sin kärlek och lämna Alfredo. Violetta har inget att sätta emot Giorgios sociala utpressning. Hon återvänder till sitt gamla liv i storstaden, där hon går under och dör. Violettas avsked från livet är precis så gripande som ett olyckligt öde förtjänar.
”La Traviata” fungerar så länge karaktärerna är trovärdiga. För att Violetta skall bli äkta fordras att hon är farlig och självständig – eller farligt självständig. Charlotta Larsson gör en lysande Violetta, med svärtan och sårbarheten tydlig – en tonåring med alldeles för mycket erfarenhet av lyxliv. Första gången vi möter Violetta är hon redan deformerad av sin miljö med en utsökt obehaglig älskare i Mattias Ermedahls hertig Gastone. Varför Violetta står i centrum för allas intresse är inte svårt att förstå. Den tid då Verdi skapade ”La Traviata” hade två gudar – kvinnor och börsen, precis som idag. Kommers och sexualitet blandas: att tjäna mycket pengar är sexigt och kärlek är en fråga om pengar. Tomas Lind är utmärkt som Alfredo. I Linds tolkning blir Alfredo blir en naiv och överspänd älskare vars kärlek slår över i ett rasande och föraktfullt hat när Violetta lämnar honom. När han inser faderns tarvliga spel övergår hatet i ett närmast självömkande medlidande vid Violettas dödsbädd. Första aktens kända sång till vinet, ”Libiamo” (”Låt oss dricka”), blir i Linds version en kärleksförklaring till Violetta.
Robert Hyman gör sin osympatiska roll som Giorgio både nyanserad och psykologiskt sammansatt. Hos Giorgio blandas moralen med dubbelmoralen och förståelsen med den sociala högfärden. För honom är det ett äkta dilemma att kombinera förståelse för den ungas kärlek med omsorgen om sin dotters lycka som råkar i fara bara för att Alfredo lever med ett societetsfnask. Hymans Giorgio har en äkta ångest inför insikten att livet är kort och döden är oundviklig. Tillsammans skapar Charlotta Larsson och Robert Hyman några förtätade ögonblick i den duett då Giorgios sociala status konfronteras med Violettas äkta kärlek till Alfredo och då hon ger vika för det sociala trycket.
På GöteborgsOperan utspelas ”La Traviata” i ett Paris utan de vanliga kända landmärkena. Det här är en oidentifierad kyligt modern och opersonlig storstad, men högreståndsmoralen är på något sätt evigt oföränderlig. På ett smart sätt visar uppsättningen fram dagens nöjesliv kopplat till en föråldrad moral.
Gör gärna en resa till GöteborgsOperans ”La Traviata”. Den är både idérik och underhållande med fantastiska sångare, men förvänta er inte att blir provocerade. Det är svårt att provocera i vår tid, när nästan alla tabun är brutna och alla gränser sprängda.