Vildanden är ett av Ibsens mest kända och ett ofta spelat verk. Det är ett oklanderligt dramabygge som följer en rak linje fram till det oundvikliga slutet. Under årens lopp har det funnits många minnesvärda ibsenuppsättningar på Dramaten, inte minst Ingmar Bergmans version av Vildanden, 1972, med Max von Sydow, Ernst-Hugo Järegård, Lena Nyman, Margareta Krook och Holger Löwenadler. Så det är sannerligen ingen lätt uppgift Stefan Larsson ger sig på när han nu gör sin första uppsättning på Dramatens stora scen med just Vildanden. Men resultatet har blivit en av de starkaste och mest gripande föreställningar av Ibsens verk som jag sett på Dramaten.
I Vildanden inträffar den totala katastrofen när fotografen Hjalmar Ekdal kollapsar inför det han tror vara sanningen om sin hustru Gina och deras fjortonåriga dotter Hedvig.
Den oresonligt självöverskattande Hjalmar har tagit på sig två storvulna livsuppgifter – en planerad uppfinning (som skall förändra fotografikonsten) och faderns upprättelse. Gubben Ekdal är en misslyckad officer och ruinerad affärsman som tappat fotfästet i tillvaron sedan han blivit grundlurad av sin kompanjon, grosshandlaren Werle.
In till familjen Ekdal flyttar barndomsvännen Gregers Werle efter en uppgörelse med sin far grosshandlaren.
Det är Gregers som utlöser krisen när han får för sig att Hjalmars och Ginas äktenskap vilar på en falsk grund och att han skall "rädda" dem med sanningen som verktyg. Gregers bryter först ner Hjalmar och sedan blir Hedvig ett lätt byte för Gregers primitiva psykologiserande och tragedin fullbordas.
Mot sanningsfundamentalisten Gregers står Relling, en illusionslös, avsigkommen läkare som antingen är full eller bakfull och som döljer sin empati med flödande cynismer. Relling hävdar livslögnens nödvändighet för människans överlevnad. Men han förmår inte rädda familjen Ekdal.
Stefan Larsson har mönstrat en lång rad utomordentliga skådespelare för att ge föreställningen den styrka och självklarhet som behövs för att pjäsen skall kunna skära rakt ner i hjärtat. Maria Bonnevie ger pregnans åt det på en gång brådmogna och barnsliga hos Hedvig – på gränsen mellan barn och vuxen. Hon utstrålar ömtålighet och skyddslöshet och hennes förtvivlan är total och omedelbar när fadern plötsligt och obegripligt förnekar och förkastar henne.
Lena Nilsson är en präktig, men litet ironisk Gina som inte missar något tillfälle till en stickreplik som visar att hon för länge sedan genomskådat Hjalmar. Hon är den livsdugliga som håller ihop familjen genom att skapa en sorts normalt liv, men man kan undra varför hon inte tar med sig Hedvig och drar när Hjalmar sviker och förnedrar de sina.
Dan Ekborg gör ett skoningslöst porträtt av den självömkande Hjalmar, en tönt bland alla "kammarherrarna" i grosshandlar Werles salong där den ekonomiska makten fördelas mellan vänner och där den utomstående Hjalmar bara blir en stunds underhållning. Han behöver livslögnen för att kunna leva, men Ekborg gör honom litet återhållet och spelar med en tydlig självironi som gör Hjalmar mer mänsklig och sårbar. Ekborgs samspel med Mikael Persbrandt ger föreställningen en säregen nerv.
Mikael Persbrandt är den galne febersvettige Gregers Werle som utan hänsyn störtar familjen Ekblad i olycka, därför att han tror att sanningen är det enda som kan ge människorna ett värdigt liv. Persbrandts förmåga att i ett och samma andetag gå från ett högstämt till ett vardagligt tonfall är som att möta en fullt utvecklad borderlinepersonlighet. Det är omöjligt att veta åt vilket håll han kommer att tippa när hans febriga sanningslidelse slår ut i full fanatism.
Ingvar Hirdwall gör ett pregnant porträtt av den förödmjukade och kuvade gamle Ekdal som går runt som en vålnad i sin värld och minns ett lyckligt förflutet som friluftsmänniska och är relativt nöjd med att jaga tama kaniner på vinden. Grosshandlare Werle, stramt spelad av Björn Granath, är en manipulativ pragmatiker som inte skyr några medel för att skydda sig själv och sin förmögenhet, men han är ändå inte odelat osympatisk. Hans nya äktenskap gör honom litet mer förstående inför sin gamle vän och kompanjons misär. Jan Waldecrantz gör den luttrade Relling med stor känslighet inför den oundvikliga tragedin.
Pjäsen är tidsmässigt förlagd till mellankrigstiden och scenografin visar på en brytning mellan det rika förnäma livet hos grosshandlar Werle och en äldre, faktiskt ombonad, livsstil hos de mindre bemedlade Ekdals. När det är instängd cigarrdoft och tunga läderfåtöljer hos grosshandlar Werle är det hög rymd, takfönster och sneda väggar hos Ekdals.
Vinden som är central i pjäsen syns här bara som en skjutdörr ut mot mörkret. Men på vinden ligger dramats iskalla centrum. Det är hit som far och son Ekdal flyr undan världen med låtsasjakter och här har Hedvig en skadeskjuten vildand – hennes käraste ”ägodel”. Vinden är Hedvigs göm- och drömställe där hon längtar ut till livet. Det är också här som tragedin fullbordas.
Alla vet hur det kommer att gå, så som om det vore ett försök att förleda oss i publiken, eller för att besvärja katastrofen, spelas pjäsen stundtals med ett komedilätt anslag. Underhållning med en fruktansvärd skärpa. Ibsen fångar oss mitt världens kaos och vi kan inte komma undan.