”Vildanden”, som nu spelas på Stockholms stadsteaters Klarascen, är ett av Ibsens mest spelade verk. Det är ett oklanderligt dramabygge som följer en rak linje fram till det oundvikliga slutet. I ”Vildanden” inträffar den totala katastrofen när fotografen Hjalmar Ekdal kollapsar inför det han tror vara sanningen om sin hustru Gina och deras fjortonåriga dotter Hedvig.
In till familjen Ekdal flyttar barndomsvännen Gregers Werle sedan han lämnat sitt hem efter en uppgörelse med fadern. Det är Gregers som utlöser krisen när han får för sig att Hjalmars och Ginas äktenskap vilar på en falsk grund och att han skall "rädda" dem med sanningen som verktyg. Gina ser genast katastrofen komma när Gregers flyttar in i hyresrummet. Men inte heller hon kunde ana att den skulle komma på två dagar. Gregers kommer med sitt ”absoluta sanningskrav” och uppträder som någon sorts sanningsindrivare. Gregers bryter först ner Hjalmar och sedan blir Hedvig ett lätt byte för Gregers primitiva psykologiserande och tragedin fullbordas. Gregers är närmast en psykopat som inte ens när katastrofen är fullkomnad inser sin skuld.
Mot sanningsfundamentalisten Gregers står Relling, en illusionslös, avsigkommen läkare som antingen är full eller bakfull och som döljer sin empati med flödande cynismer. Relling hävdar livslögnens nödvändighet för människans överlevnad. När han talar om sunt förnuft lyssnar ingen, kanske för att han själv har en livslögn att vårda. Han förmår inte rädda familjen Ekdal.
Lysande skådespelare gör Tommy Berggrens version av ”Vildanden” till en känslomässig tsunami. Josefin Ljungman ger pregnans åt det på en gång brådmogna och barnsliga hos Hedvig – på gränsen mellan barn och vuxen. Hon är en levande människa som utstrålar ömtålighet och skyddslöshet och hennes förtvivlan är total och omedelbar när den dyrkade fadern plötsligt och obegripligt förnekar och förkastar henne. Det är en mycket stark tolkning av en tonårings vånda inför livet.
Marie Richardson är en präktig Gina som för länge sedan genomskådat Hjalmar. Hon är den livsdugliga som håller ihop familjen genom att skapa en sorts normalt liv med räkenskaper och markservice, men hon äskar sin egotrippade make trots att han sviker och förnedrar de sina.
Johan Rabaeus gör ett skoningslöst porträtt av den självömkande och oresonligt självöverskattande Hjalmar som tagit på sig en storvulen livsuppgift – en planerad uppfinning som skall revolutionera fotografikonsten och säkra familjens ekonomi för all framtid. Han behöver sin livslögn för att kunna leva och han kan heller inte leva utan Ginas stöd och Hedvigs kärlek. Rabaeus gör honom svag, och skrytsam, egoistisk och lat – helt oförmögen att hantera sin besvikelse. Han är inte mogen att möta Gregers sanning och han kommer aldrig att bli mogen. Han är lättmanipulerad i kombination med en social underlägsenhetskänsla som har sin grund i faderns misslyckade affärer.
Peter Andersson är den monomane sanningssökaren och livsfarlige idealisten Gregers Werle som utan hänsyn störtar familjen Ekblad i olycka, därför att han tror att sanningen är det enda som kan ge människorna ett värdigt liv. Anderssons förmåga att i ett och samma andetag gå från ett högstämt till ett vardagligt tonfall är som att möta en fullt utvecklad borderlinepersonlighet. Det är omöjligt att veta åt vilket håll han kommer att tippa när hans febriga sanningslidelse slår ut i full fanatism.
Ingvar Hirdwall gör ett ömsint porträtt av den förödmjukade och kuvade gubben Ekdal, en misslyckad officer och ruinerad affärsman som tappat fotfästet i tillvaron sedan han blivit grundlurad av sin kompanjon, direktör Werle. Han går runt som en vålnad i sin värld och minns ett lyckligt förflutet som björnjägare och är relativt nöjd med att nu jaga tama kaniner på vinden. Direktör Werle, stramt spelad av Sten Ljunggren, är en manipulativ pragmatiker som inte skyr några medel för att skydda sig själv och sin förmögenhet, men han är ändå inte odelat osympatisk. Niklas Falk gör den luttrade Relling med stor känslighet inför det oundvikliga slutet.
Berggrens minimalistiska scenografi i fotoateljén markerar tydligt under vilka ekonomiska villkor familjen Ekdal lever. Genom ateljéns stora fondfönster lyser en blek måne och på dagen syns att nästan avlövat höstträd. Scenografi och ljussättning samverkar till den starka upplevelsen av föreställningen.
Vinden som är central i pjäsen syns här bakom en lucka i väggen och en skjutdörr ut mot mörkret och ”skogen” av gamla avbarrade julgranar. På vinden ligger dramats iskalla centrum. Det är hit som far och son Ekdal flyr undan världen med låtsasjakter och här har Hedvig en skadeskjuten vildand – hennes käraste ”ägodel”. Vinden är Hedvigs göm- och drömställe där hon längtar ut till livet. Det är också här som tragedin fullbordas.
Alla vet hur det kommer att gå. Ändå spelas pjäsen stundtals med ett komedilätt anslag, som om det vore ett försök att förleda oss i publiken, eller för att besvärja katastrofen. Ibsen fångar oss mitt i världens kaos och vi kan inte komma undan.