Operett, kan det vara något i dagens teaterkultur när var och varannan pjäs handlar om existentiell ångest och livskris?
Jovisst. Kolla in Paul Abrahams operett ”Viktorias husar” på Boulevardteatern i Stockholm och få några timmars förströelse utan andra ambitioner är att vara just förströelse.
Operetten handlar givetvis om kärlek med litet förhinder och utspelas i Japan, Ryssland och Ungern under mellankrigstiden där kärleken blommar och identiteter byts. Så här är det: den ungerske husaren Stefan älskar Viktoria så utbryter första världskriget och han ger sig iväg till fronten med sitt regemente. I krigets kaos får Viktoria veta att Stefans regemente utplånats och för att göra det bästa möjliga av situationen gifter hon sig med den amerikanske diplomaten John som efter kriget blir ambassadör i Tokyo. Dit kommer också Stefan och hans kalfaktor Janczy. De har mirakulöst klarat sig helskinnade både ur kriget och ur krigsfångenskap i Sibirien. Viktorias äktenskap med John har varit lyckligt till dess Stefan dyker upp, men nu slits Viktoria mellan plikten mot John och kärleken till Stefan. Allt reder givetvis upp sig och de älskande får varandra, liksom f.ö. två andra par – eftersom seden i Viktorias hemstad i Ungern kräver att det måste vara minst tre brudpar vid vinfesten.
Det är bara så underbart otidsenligt att man måste ge sig. Stockholms Operettensemble med oförtröttliga Anne-Lie Kinnunen i spetsen bjuder på en skruvad story, som skulle kunna var hämtad ur verkligheten, med en myckenhet av tomma poser, onaturliga dialoger, överdådiga kostymer och dräkter, glada danser och – framför allt – välsång. Dvs. ensemblen gör precis vad publiken väntar sig och gör det bra, t.o.m. tempot är raskt och distinkt, vilket kapellmästaren Rimma Gotskosik har stor del i.
Längre fram i vår ger sig ensemblen ut på den sedvanliga turnén till bl.a. Örebro, Kristinehamn och Karlstad. Liksom f.ö. även Åland för första gången sedan 1983.