Susanne Reuter som mest setts på fars- och revyscener i flera år återkommer i stor stil till seriös teater som Martha i Edvard Albees drama ”Vem är rädd för Virginia Woolf?”
Albees pjäs handlar om en natts samvaro mellan ett medelålders akademiskt par, Martha och George, och ett yngre par, Nick och Honey, som är nykomna till universitetet. Martha är den maktfullkomlige universitetsrektorns dotter och George är ”bara” docent vid historiska institutionen. I det unga paret är Nick biolog med hemmafru.
Under en mycket våt efterfest öppnas alla fördämningar och alla sociala spärrar slås ut. Här avfyras bittra aggressiva sanningar och det leks brutala lekar där Martha och George spelar upp alla sina äktenskapligt gräl och tjuvnyp. Nick och Honey blir både publik och medspelare i det äldre parets uppvisning där sex och knepiga roller blandas med sprit, massor av sprit. Egentligen handlar det om en gemensam, svårgenomskådad lögn. Dessutom fuskar George och Martha i spelet mot Nick och Honey. Det blir en lek där båda äktenskapen får sin struktur genom de uteblivna barnen – vare sig det handlar om inte kunna eller inte vilja.
Pjäsen utspelas i Georges och Marthas villa, som också är något av en boxningsarena. Man lägger märke till att det finns många, många fler flaskor än böcker i detta akademiska vardagsrum. Edward Albees pjäs kom redan 1962 och åren har gått litet illa åt den. Den ton av råhet och sex som var chockerande på 1960-talet upprör få idag.
”Vem är rädd …” är en traditionell uppsättning där Suzanne Reuter och Krister Henriksson spelar det medelålders paret vars äktenskap har nått vägs ände. Det är ohjälpligt slut efter denna kväll. Det är det som gör den här kvällen mer tragisk än många andra gräl- och partykvällar.
Reuter och Henriksson har båda en enastående tajming och de avfyrar giftpilar och ironier med synbar tillfredsställelse.
Suzanne Reuter har en suverän förmåga att ge replikerna exakt nyans. Hennes sylvassa sarkasmer har mer fokus på de snygga och roliga elakheterna än på svärtan i föreställningen.
George är en sorgmodig och tilltufsad förlorare. Hans försvar mot Marthas ständiga elakheter och nålstick är en torr bitterhet och skickligt turnerad ironi. Krister Henriksson har genom sin mest avspända spelstil total kontroll över sin roll och över Georges självförakt.
Alexander Skarsgård är lyckad som den fyrkantige och rätt fantasilöse biologen som skall göra akademisk karriär och Cecilia Frode som hans smalhöftade litet korkade hustru som spyr alltför ofta och som är livrädd för att bli på smällen. Frode gör komik av Honey, som tål osedvanligt stora mängder konjak på nattkröken – innan hon tröttnar på allihopa och somnar på toagolvet.
Första akten är fruktansvärd och fruktansvärt roligt. Publiken jublar åt de snabba replikerna tryfferade med snusk och förnedring. I andra akten blir tonen blir allt mörkare, men när allt skall skärpas till fungerar det inte lika bra. Spelet mellan de fyra blir inte tillräckligt tätt och intensivt även om Reuter tar sig samman när allvaret och gryningsljuset blir alltför påträngande.
Samspelet har uppenbarligen finslipats sedan premiären och ”Vem är rädd…” är nu en stundtals mycket bra föreställning av fyra skådespelare som verkar gilla vad de sysslar med.

	Sthig Jonasson
Cecilia Frode och Alexander Skarsgård.