Teaterföreningen Pionjärerna spelar nu för tredje året historien om livet i Surahammar de första decennierna på 1900-talet och arbetarnas envetna kamp mot brukets makt. Bruket hade inte enbart makt över arbetet, utan även makt över arbetarnas boende och rent av över lagen. Bruket och dess ägare hade all makt och alla rättigheter – också för att besluta om rena dumheter som att endast tjänstemän hade rätt att äga en cykel – medan proletariatet varken hade makt, rättigheter eller framtid.
Förra året spelades ”Pionjärerna” som skildrade metallfackets bildande 1901, i år heter föreställningen ”Vår vandring mot solen”. I två timmar får vi följa den alltmer upptrissade maktkampen mellan arbetarna och bruket från 1901, via storkonflikten 1909 och hungerkravallerna, fram till den allmänna rösträttsreformen 1921 då även kvinnor fick politisk rösträtt. I historien skymtar också Första världskriget och Ryska revolutionen.
Liksom tidigare står Arne Andersson för manus och regi och han bygger historien på Karl Elworths ekonomiskhistoriska forskning. Som forskning är det oantastligt, men det är väl inte tillräckligt för att bilda bakgrand till en fungerande teaterföreställning.
Det hade behövts mer skådespelande i några av de bärande rollerna – inte bara att kunna replikerna utantill – för att den bombastiska plakatteatern inte skulle bli så tydlig.
Att de medverkande är amatörer märks på intresse och engagemang, men också på att replikerna framsägs som en utantilläxa och framför allt på ett långsamt tempo som gör att pjäsen segar sig fram, det blev något bättre i andra akten. Till segheten bidrar också alltför många sånger som stoppar upp handlingen, utan att tillföra något, och mängder av stolta, storartade och framför allt pratiga paroller. Föreställningen skulle ha blivit starkare om tempot och replikerna skärpts till.
” Vår vandring mot solen” är en kollektivföreställning där de enskilda medverkande inte får särskilt mycket utrymme att göra något av sina roller. Ingen står fram som äkta och blir riktigt minnesvärd, med undantag för Anneli Karlström som notoriskt förbannad ingenjörsfru och som ingen, allra minst disponenten, kan ge några som helst order och Ismo Nurmilehto som uppenbarligen trivs i dubbelrollen som en kondomkrängande knalle och bruksdisponenten som kommer till insikt om att det fordras både mat och rösträtt för att undvika social och politisk oro.
En liten kärlekshistoria som försvinner ut i det politiskt korrekta och blir varken särskilt trovärdig eller engagerande.
Trots allt kritik förtjänar Pionjärerna uppskattning för att de tar ett brett grepp över det svenska bruksproletariatets historia. De gör i bästa mening en kulturvårdande insats och för det skall de ha beröm.

	Sthig Jonasson
Brukets maktelit: Länsman, prästen och bruksdisponenten.
Karl Elworth vars forskning ligger till grund för ”Vår vandring mot solen”.