August Strindbergs 155:e födelsedag den 22 januari firade Dramaten med att uppföra den nyskrivna enaktaren ”Valpen” på hans egen Intima teatern vid Norra Bantorget. Här möter vi August Strindberg i början av författarbanan då han prövar sina idéer och visioner i sökandet efter en egen identitet.
Det är tidigt 1870-tal, Strindbergs ”Mäster Olof”, som idag räknas som ett betydelsefullt svenskt drama, är refuserat av Dramaten och ekonomin är knackig. Han försörjer sig som teaterstatist och på att skriva, bl.a. pornografiska noveller på beställning. Han drömmer om ett borgerligt liv, men vill inte ge upp sina ambitioner. Han frågar sig vem han är och om han verkligen duger till författare.
I en rad korta scener möter den unge Strindberg tre kvinnor: i den inledande scenen är Strindberg statist och får sina byxor lagade av teatersömmerskan Emma Persson som han talar yvigt till hur han vill förändra och utveckla teatern så att den speglar vanliga människors liv. Nästa scen utspelas i hans usla vindskupa där hyresvärdinnan fru Stenholm som kräver in hyran. Han har givetvis inga pengar nu, men det kommer, lovar han. Inför hotet att bli vräkt accepterar han motvilligt ett skrivuppdrag – fru Stenholms skilsmässoansökan. Tredje scenen utspelas under en kort kärleksstund med Siri von Essen, som skall bli hans första hustru, men hon är ännu gift med Wrangel. Siri har skådespelardrömmar och sina egna, inte helt klara, motiv för mötet med författaren.
Ellen Lamm har regisserat pjäsen som ett slags drömspel där de tre kvinnorna blir endimensionella typer snarare än karaktärer, medan David Dencik byggs upp som en både streetsmart och litet ömklig Strindberg som plågas av bristen på pengar, men är övertygad om att han kommer att lyckas.
Anna Björk gör sömmerskan Emma till en lätt förbluffad och litet skeptisk iakttagare och lyssnare till Strindbergs tankar om hur pjäser som angår alla kan skrivas. Kvicktänkt och med snabba repliker spelar hon lätt ut Strindberg mot honom själv. Lil Terselius som fru Stenholm kommer obehagligt nära när hon ogenerat läser hans papper och kommenterar hans författarvånda.
Livia Millhagens Siri von Essen har egna skådespelardrömmar och ser Strindberg både som älskare och som en möjlighet att få roller skrivna åt sig själv. Dessutom har hon fått en något överdriven uppfattning om Strindbergs betydelse för Dramaten – då. Hon är mer frispråkig och dominant än vad Strindberg egentligen vill, trots hans prat om det jämlika äktenskapet. Hon konfronterar honom med hans egna idéer och han gillar det inte.
Skådespelarna gör väl vad de kan för att få liv i ”Valpen” som dessvärre har blivit en lika stel och förutsägbar bagatell med precis den typen av ytliga karaktärer som Strindberg själv så häftigt kritiserar i pjäsens första scen. Ändock kan ett besök på Strindbergs Intima teater ge nya tankar och funderingar om vad författarskap och skådespelande egentligen är.