I Richard Wagners väldiga operaepos om Nibelungens Ring har nu turen kommit till andra delen: ”Valkyrian” den stora berättelsen om kärlek och svek.
I operans första del ”Rhenguldet” stjäl nibelungen Alberich Rhendöttrarnas guld och han smider en härskarring. Överguden Wotan lurar till sig guldet och ringen som Alberich förbannar. Wotan måste sedan lämna ifrån sig både guld och ring för att kunna betala jättarna Fasolt och Fafner lön för bygget av gudaborgen Valhall. Förbannelsen verkar och Fafner dräper sin bror Fasolt. Först när guldet och ringen återlämnats till Rhendöttrarna kommer ondskans makt i världen att brytas. I ”Valkyraian” har den rätt ruskiga historien utvecklats av att Wotan nu har fått två barn med en jordisk kvinna – tvillingarna Siegmund och Sieglinde. Sieglinde har mot sin vilja gifts bort med Hunding, en människa av nidingsläkt. När tvillingarna möts förälskar de sig i varandra.
När ridån går upp betraktar Sieglinde den sårade Siegmund som ligger på köksbordet i Hundings magnifika herrgårdsliknande kök. Hunding hatar Siegmund och i den strid som förestår kräver Wotans gudahustru Fricka att Siegmund måste dö i striden. Wotan faller till föga, men hans älsklingsdotter valkyrian Brünnhilde är lojal med sina halvsyskon och trotsar sin far genom att hjälpa de älskande. Som straff lämnas Brünnhilde i djup sömn på Valkyrieklippan, omgiven av en stormeld som endast en hjälte utan fruktan kan tränga igenom för att väcka henne.
Operans uppsättning av ”Valkyrian” har en ensemble som både behärskar skönsång och är goda skådespelare. Emma Wetter, som ersätter den sjuka Nina Stemme, gör en sensationellt bra debut som en absolut och koncentrerat närvarande Sieglinde medan Endrich Wottrich som Siegmund med biffiga muskler – som bara en idog träning ger – känns litet blek och stel trots styrka och täthet i rösten.
Amerikanskan Caroline Whisnant, ersätter den ävenledes tillfälligt sjuka Katarina Dalayman som den frigjorda och upproriska valkyrian Brünnhilde som utvecklas från att blint lyda sin far till ett fadersuppror. I sin sång är Whisnant är extatiskt vild och djärv – inte olik idealbilden av en valkyria. Marianne Eklöfs expansivt täta och manipulativa Fricka är rasande i sin svartsjuka över att den notoriskt otrogne Wotan skaffat barn på bygden. Som äktenskapets gudinna ställer hon principer för äktenskapets helgd som Wotan inte kan argumentra mot. Det kostar Siegmund livet och Sieglinde sin älskade och gudarna den hjälte som skulle kunna rädda dem genom att erövra ringen från Fafner. Den avgörande händelsen i ”Valkyrian” utspelar sig utanför scenen, när Siegmund förrådd av sin fader dödas och Sieglinde skriker ut sin sorg. Ensam i biljardsalongen i Wotans våning i Valhall får hon de blodiga och brutna resterna av svärdet ”Nothung” – det svärd som Sieglindes och Siegmunds son ”Siegfried” måste använda för att erövra ringen från Fasolt och väcka Brünnhilde.
Terje Stensvolds Wotan har en djup svärta i sin bottenlösa sorg över att tvingas lämna sin son i sticket. Lennart Forséns Hunding blottar ett avgrundsdjup i sitt hämndlystna hat, men också han går under i mötet med Wotan.
Bortsett från de åtta valkyriornas häftiga ritt när de släpar in de i striden fallna hjältarna till Valhall är Staffan Valdemar Holms regi återhållen liksom Bente Lykke Møllers enkelt sköna scenografi. Gudafamiljens sammanbrott sker i en smakfullt vacker borgerlig miljö med gudarna klädda i eleganta kostymer och dräkter.
”Valkyrian” är en stor föreställning värd att se för Emma Wetters Sieglinde, för Terje Stensvolds plågade Wotan och Caroline Whisnants upproriska Brünnhilde.