Det är inte mycket till scenografi som syns när man kommer in till Ulla Skoogs show på Scalateaten: ett piano, en pälsklädd pall och en piedestal med en stendöd blomma. (”Där ser ni, det finns hopp”, säger Ulla Skoog till publiken när hon flyttar undan piedestalen.)
Sedan behärskar Ulla Skoog scenen i två timmar. Den norske musikern Trond Lindheim är ett utmärkt bollplank till Ullas rätt bitska texter. Givetvis handlar det mycket om mäns och kvinnors brister och tillkortakommanden, de senare överför hon gärna på sin mångårigt ompratade väninna Biggan. Där dumheten finns, där finns också Biggan.
Ulla Skoog känns igen från andra föreställningar. Hon har inte direkt utvecklats och det behövs inte. Det är Ulla Skoog med sin ibland medvetet förbryllade uppsyn som vi vant oss vid och som vi vill ha henne. Det gäller även om materialet är nyskrivet – till mestparten i alla fall.
Trond Lindheim spelar piano på ett frenetiskt, men samtidigt förstrött sätt. Det märks inte minst i ett långt Evert Taube-medley där han har klippt ut rader ur olika visor av Taube och sedan satt samman dem så att de passar ihop både musikaliskt och textmässigt.
Ulla Skoog står alltså på scenen och pratar till och med oss. Ja, med pratar hon med delar av publiken på första raden. (Gammal teatervisdom: Sätt dig aldrig på första raden vid en revy eller show. Risken är då att du blir apostroferad, tilltalad, rufsad i håret, eller vattenbegjuten, som nu på Scalateatern.) Men vaddå, vi gillar vad vi får höra. Ulla får gärna vara kvar länge på Scala.
F.ö. skall ”m. mus.” förmodligen uttolkas som ”med musiker”.