När 1800-talets estetiker skulle ge exempel på komiska figurer i litteraturen hade de tre favoriter: Iliadens antihjälte Thersites, den sorglige riddaren Don Quijote och Shakespeares buktunge Sir John Falstaff.
Idag betraktar vi väl alla tre närmast som mobbingoffer. Thersites misshandlas av Odysseus när han vill avbryta den meningslösa belägringen av Troja och segla hem, Don Quijote utsätts för grymma och meningslösa skämt och Falstaff blir både förnekad av sin kung och råkar i klorna på två ”muntra fruar” som gör livet surt för honom.
På Stockholms stadsteaters Klarascen visas just nu de två pjäser där Falstaff uppträder: "Henrik IV" och "Muntra fruarna i Windsor". Båda pjäserna med Peter Harryson som en lysande Falstaff. Han släpar sig in på scenen med fettet dallrande om buk och kinder, han skränar för mycket, är alltför självupptagen, är feg och alltid törstig klunkar han gin direkt ur flaskan, men han har en avväpnande självironi.
”Henrik IV” handlar om manligheten och dess gränser medan ”Muntra fruarna i Windsor” skildrar kvinnor som manipulerar och förlöjligar männen.
Utgångspunkt för de båda uppsättningarna är en gemensam scenografi med glasgolv och ett snett kylskåp i blickfånget.
I ”Henrik IV” är scenen slagfält för de brittiska inbördeskrigen under 1400-talets början, men här är historien flyttad till nutid med TV-tal av kungen och helikopterflaffande som i ”Miss Saigon”. Krigsherrarna lutar sig över kartor och delar upp landet mellan sig medan kamouflagefärgade soldater störtar fram och tillbaka i vilda stormanfall – utan att man vet vilka som är vilka. Det spelar heller ingen roll, alla ser likadana ut och alla beter sig likadant.
Det här är manlig teater, kvinnorna är få och satta på undantag eller påsatta.
Det handlar om falskhet och om maktens legitimitet. Henrik IV (Anders Ahlbom Rosendahl) som gjort sig till kung med våld sitter ganska osäkert på tronen. Anders Ahlbom Rosendahl lyfter fram kungens vrede och frustration när han inser att hans makt inte enbart är hotad av rebeller i norr uatn också av att äldste sonen Henrik (Henke), prins av Wales (Gerhard Hoberstorfer), mest är intresserad av liv i sus och dus i Falstaffs gäng och knappast någon värdig arvtagare till Englands krona.
Sir John Falstaff är egentligen en amoralisk skurk och lögnare som utan samvetsbetänkligheter blir en (misslyckad) rånare när han har ebb i kassan – och är dessutom Henkes mentor i livets mer svarta sidor. Men mer än så, när kriget bryter ut genomskådar Falstaff fraserna om soldatära och den högstämda retoriken om hjältedöd. För honom är det bara korkat att gå ut i krig för att dö, när man kan tjäna pengar på det. Peter Harryson ger sin Falstaff allvar och skärpa och en äkta förtvivlan, gömd bakom ännu ett bedrägeri när Henke i slutscenen förnekar honom.
Under kriget förenas och försonas far och son. Föreställningen skärps till när spelet mellan Anders Ahlbom Rosendahl (Henrik IV) och Gerhard Hoberstorfer (Henke) här går upp i hetta. Henke växer med sin uppgift att vara tronpretendent och går upp i kriget som manlig sysselsättning. För att bli ännu en i raden av maktmänniskor som kung Henrik V. Till slut ingår han i etablissemanget och väljer isolering och makt framför den anarkistiska gemenskap och livslust som Falstaff står för.
I ”Muntra fruarna i Windsor” är handlingen förlagd till Windsor Park Spa ett mondänt kurhotell med fitnesskonsulter, workout, vackra slimmade människor och konstiga träningsredskap som vore de hämtade från TV-shop.
På hotellet bor de välbärgade familjerna Ford och Page och den notoriskt panke Falstaff och hans gäng av kanaljer. I den här syntetiska miljön utspelas två parallella kärleksintriger: dels tre friare som konkurrerar om den unga, tämligen söta, men framförallt välbärgade Anne Page, dels lägger Falstaff, i akut penningknipa, an både på fru Ford och fru Page – samtidigt och dumt nog med likalydande brev. Försöket avslöjas och de båda damerna beslutar sig för att hämnas – grovt.
Fruarna inleder en välplanerad och framgångsrik attack. Falstaff blir i grunden tillintetgjord och förnedrad. Visst är Falstaff en skurk med tvivelaktig moral, men här är han faktiskt inte värre än någon annan.
Falstaffs brott består i att han utmanat den goda smaken. Han drabbas av de dygdiga, duktiga och självgoda borgare som förfäras över den skrävlande Falstaff och som utan vidare slår sig i lag med Falstaffs egna f.d. kumpaner – bara för att få hämnd. Och publikens skratt fastnar i halsen. Falstaff är mer ett offer för hämnden än för sin egen skurkaktighet.
Det är Falstaff man har medlidande och medkänsla med.
Yvonne Lombard och Gun Arvidsson som de fnissande ärbara hustrurna Ford och Page sätter igång intrigen med ett smittande lättsinne och uppfinningsrikedom. Det är inte utan att man förstår Sir Johns förtvivlade utrop: ”Fan ta den ena och hans farmor den andra så är de båda försörjda.”
Fredrik Meyer som den fattige adelsmannen Fenton och Magdalena Eshaya som Anne Page är ett vackert kärlekspar. De är de enda som klarar sig från att dras in i Falstaffs trollkrets – som lockar fram det sämsta hos människorna – men i gengäld kommer de liksom bort i intrigens snårigheter.
Det är god underhållning, men sannerligen det är inte uppbyggligt.
När entertainern Peter Harryson lämnar sina later och olater presterar han två falstafftolkningar som fastnar i minnet för lång tid.