Giuseppe Verdis opera ”Trubaduren” är på sätt och vis en koncentrat av hela operakonsten: Musiken är utsökt med flera av operahistoriens mest kända och spelade arior och körpartier, medan handlingen är tät, ruskig och obegriplig. I nte undra på att bröderna Marx använde just ”Trubaduren” i sin kanske bästa film – ”En galakväll på Operan”.
I ”Trubaduren” är det svårt att hitta någon riktigt sympatisk figur: Alla försöker hämnas på alla och allt kretsar kring ondska och död med hämnade och ohämnade oförrätter. Det handlar om den sadistiske greve Luna som blir försmådd av den vackra Leonora som föredrar Lunas fiende trubaduren Manrico. Luna utkräver en våldsam hämnd som ytterst drabbar honom själv och innebär en maniskt hämndlysten zigenerskas slutliga seger. Allt som utspelas är determinerat, ödesbestämt, och helt utanför de inblandades kontroll.
Regissören Wilhelm Carlsson har skapat en föreställning där hämnden blir allt och två familjers sammanvävda tragedi förs åt sidan. Carlsson låter dessutom hämnden materialiseras i form av en svart änglademon som iskallt bevakar att vreden och hatet inte tunnas ut.
Givetvis är sångarna av yppersta klass. Hillevi Martinpelto gör en utmärkt Leonora som lidelsefullt och uppoffrande älskar Manrico. Lite problematiskt blir det att Badji Maisuradze är en usel skådespelare som gör en uttunnad och ointressant Manrico, men hans tunga tenor ger också rollen en sånglig laddning så det räcker och blir över.
Mot Leonora och Manrico står greve Luna som Karl-Magnus Fredriksson sjunger med lidelse och en fasansfullt olycksbådande svärta. Marianne Eklöf gestaltar den hämndlystna zigenerskan Azucena med gripande allvar och stram skärpa. Operakören lever nästan ett eget liv på scenen och deras insatser förtjänar bara lovord – som så många gånger förr – särskilt den välkända smideskören vid zigenarnas lägereld blir som en bra show.
Dirigenten Christian Badea förstår att väl ta vara på ”Trubadurens” många emotionella höjdpunkter. Hans tolkning har en tydlig känsla för operans dramatiska form.
Föreställningen har ett övermått av sceniska infall som kanske inte tillför själva historien så mycket, t.ex. när Leonora skall gå i kloster. Då domineras scenen av ett stort krucifix med en livs levande och vitsminkad Jesus som välsignar de bedjande nunnorna med närmast behagsjuka rörelser. Eller Lunas depraverade gardessoldater som sjunger om krigets alla trevligheter och glada lekar medan de struttar runt i kalsingar, kräfthattar och höga klackar som vilka moderna och rätt fnittriga transor som helst.
Reinhard von der Thannens scenografi liknar närmast en gasklocka eller kanontorn med roterande väggar som dels visar den välvda utsidan nära rampen, dels insidan som en rund innerscen eller cirkusarena.
”Trubaduren” har sina brister, särskilt i skådespelandet, men den är se- och hörvärd för sångarnas prestationer i det myller av händelser som utspelas på och, lika ofta, utanför scenen. Publiken möter ett konstant utflöde av starka känslor som det inte går att komma undan.