Med musikalen ”Trollkarlen från Oz” har Göta Lejon bäddat för ännu en publiksuccé.
Den här uppsättningen har tidigare spelats på Liseberg och på Slagthuset i Malmöså det är bara rättvist att vi här uppe också får ta del av Dorothy Gales äventyrliga resa från bondgården (eller ”farmen” som den kallas här) i Kansas till landet Oz ovan regnbågen. Där söker hon upp den mäktige trollkarlen i Smaragdstaden för att få hjälp med att hitta hem. Under vägen får hon sällskap av en fågelskrämma utan hjärna, en plåtman (robot) utan hjärta och ett lejon helt renons på mod. Alla tror de att trollkarlen skall fixa deras problem. Vägen till Smaragdstaden blir besvärlig därför att Hemska Häxan gärna vill komma åt de rubinskor som Dorothy fått fötterna i.
Hela föreställningen spritter av sång, musik och rappt tempo. Till det bidrar inte minst Pernilla Wahlgren. Hon är redan vår bäste tolkare av Astrid Lindgren, nu lägger hon också till Dorothy som en av sina utomordentliga rolltolkningar i en familjeföreställning. Dorothy är både uppkäftig och litet mesig, och hennes räddning av fågelskrämman verkar rent av vara en tillfällighet. F.ö. är det väl rätt korkat av Hemska Häxan att ha en hink vatten hemma, när hon nu inte tål vatten.

Stig Ossian Ericson, som de flesta av de yngre i salongen verkade känna igen som gåtfull gubbe med spräckta glasögon i ”Fångarna på fortet”, ger de rätta enkla svaren på de svåra existentiella frågor som kvaretten ställer. Han delar också ut belöningar som om de faktiskt gällde på allvar.
Dan Ekborg tar ut svängarna ordentligt och verkar gilla rollen som det totalfega lejonet. Med en tapperhetsmedalj om halsen så blir lejonet genast litet mer kaxigt.
Den hjärnlösa fågelskrämman, som inte ens en söt kråktrio visar någon skräck för, spelas av den helt lealöse och akrobatiske Ola Forssmed. Fågelskrämmans belöning är ett diplom som visar att han minsann är lärd som en akademiker. Själv känner jag dussinet professorer som jag är övertygad om bara har halm i skallen, så fågelskrämman kommer alls inte att göra bort sig i sin nya karriär.
Plåtmannen (Ola Rundcrantz), som Hemska Häxan hotar att göra soptunna av, blir rörande nöjd med ett tickande rött hjärta som belöning.
Illa går det för den elaka Hemska Häxan (Mona Seilitz), men det nog i alla fall henne som den vuxna delen av publiken tar till sitt hjärta. Mona Seilitz spelar både ut och över, men det behövs som kontrast till den jättejättesnälla häxan Glinda (Lizette Pålsson), som f.ö. inte skulle ha skuggan av en chans mot Hemska Häxan. I roller som lilleputtar, vampyrer, blommor och kråkor uppträder en grupp barn som neutraliserar de värsta rädslorna i salongen. Annars är stämning i salongen förtätad när den elaka Fröken Almira (en av Hemska Häxans skepnader) hotar ta Dorothys hund Toto.
Att det är en överdådig produktion som Staffan Götestam satt upp och att han tar den här föreställningen på allvar märks både i rollbesättningen och i scenografi där Smaragdstaden är en sorts Art Deco-palats och man hittar referenser både till Gotham Citys hotfulla gotik och Teletubbarnas överstora blommor. Lägg så till att Lars-Åke Wilhelmsson gjort perfekta kostymer till varje karaktär, inte minst Glindas utstyrsel har allt vad flickor kan begära av prinsesskänsla.

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info