Med musikalen ”Den underbare trollkarlen från Oz” har teaterchefen och regissören Peter Oskarson för ännu en publiksuccé i Gävles gasklocka. Även om föreställningen som sådan inte är hel igenom lyckad med flera statiska uppställningar som segar till tempot. Å andra sidan är scenografin är så långt från ytlig teaterrealism man nästan kan komma.
Det handlar om Dorothys äventyrliga resa från bondgården till landet Oz ovan regnbågen. Där söker hon upp den mäktige trollkarlen i Smaragdstaden för att få hjälp med att hitta hem. På vägen får hon sällskap av en fågelskrämma utan hjärna, en plåtman utan hjärta och ett lejon helt renons på mod. Alla tror de att trollkarlen skall fixa deras problem. Vägen till Smaragdstaden blir besvärlig därför att häxan Västan gärna vill komma åt de silverskor som Dorothy fått fötterna i.
Ensemblen är ojämn. Victoria Kelly som Dorothy är tunn och tar inte den plats som är nödvändig för att Dorothy skall bli riktigt intressant. Dorothy kan vara uppkäftig, men är mest mesig och hennes räddning av sin hund Toto verkar rent av vara en tillfällighet. F.ö. är det rätt korkat av Häxan Västan att ha en hink vatten hemma, när hon nu inte tål vatten.
Phax Ahamada är utmärkt som hunden Toto med ett uttrycksfullt och talande kroppsspråk. Överhuvud pratar han mer än hundar brukar, vilket får sin förklaring till slut. Trollkarlen själv (Peter Oskarson) ger de rätta enkla svaren på de svåra existentiella frågor som kvartetten ställer. Han delar ut hjärna, mod och hjärta närmast litet förstrött, som om de faktiskt inte gällde på allvar.
Pär Andersson tar ut svängarna och verkar gilla rollen som det totalfega lejonet som efter besöket hos trollkarlen genast blir litet mer kaxigt. Den skogshuggande plåtmannen (Magnus Lindberg) är oavbrutet känslosam och har nära till tårarna, som får honom att rosta ihop och gasta på frälsningen i form av oljekannan. Han blir rörande nöjd med ett tickande rött hjärta.
Den hjärnlösa fågelskrämman, som särskilt inte kråkorna visar någon skräck för, spelas och sjungs utmärkt av Tommy Nilsson. När fågelskrämman får sin hjärna blir han genast lika klok och lärd som en akademiker. Det finns professorer som bara verkar har halm i skallen, så fågelskrämman kommer alls inte att göra bort sig i sin nya karriär.
Illa går det för den elaka häxan Västan (Sofia Karlsson), men det nog i alla fall henne som den vuxna delen av publiken tar till sitt hjärta. Sofia Karlsson spelar både ut och över, det behövs som kontrast till den jättejättesnälla häxan Glinda (Anna Andersson). Glinda är iförd en utstyrsel som har allt vad små flickor kan begära av prinsesskänsla. Annars blir stämning i salongen aldrig särskilt förtätad, utom när häxan Västan dundrar på som mest med sin eldsprutande käpp och blir hotfull mot Dorothys hund Toto.
Smaragdstadens portvakt Vingelbaggen (Björn Skjefstad) har en lyckad sminkning och dräkt, under pausen går han runt bland publiken och är mer gemytlig.
Tommy Nilssons nyskrivna texter ger en av ton av religiös mystik åt föreställningen. Om man bara slappnar av och inte väntar på de kända sångerna från filmen (t.ex. ”Over the Rainbow”) så är både musiken och texterna mer än värda att lyssna till och de står för sig själva på ett lysande sätt.
Peter Oskarson har gjort en storslagen uppsättning ”Den underbare trollkarlen från Oz” med en enkel scenografi där man låter publikens egen fantasi fylla i hur det ser ut i landet Oz och i Smaragdstaden.
Visst är Gävles gasklocka värd en resa.
Sthig Jonasson

PS. För att komma till Gasklockan med bil kör man in i Gävle och följer sedan Gavleån på södra stranden österut, ser man snart nog både Gasklockan och skyltar. Kommer man med tåg så går det bussar från centralen.
PS 2. En fiffig sak var att man har tagit alla chanser att bygga ut sagan både under pausen och i den enkla, men effektiva, restaurangen. Just att hinna få något i sig under pausen brukar vara ett problem, men här går det färmt och snabbt. Ett studiebesök av andra teatrar vore inte fel.

Om Trollkarlen från Oz
L. Frank Baum (1856–1919) skrev den första boken om landet Oz ovan regnbågen 1900 och fortsatte sedan med att skriva en lång rad böcker om Oz – den sista handlade om den snälla häxan Glinda och kom 1919.
Filmindustrin insåg tidigt värdet av historien. Den första filmen kom redan 1910. Några år senare, 1914, bildade L. Frank Baum själv filmbolaget Oz Film och spelade in tre filmer, varav två aldrig hann fullbordas, innan bolaget gick i omkull. Oliver Hardy (Helan) spelade plåtmannen i en slapstickversion 1925. Men det är Victor Flemings underbara film från 1939 med Judy Garland som Dorothy som lägger ribban högt, inte bara för framtida trollkarlar, utan också för musikfilmer överhuvudtaget. Därnäst kom en rätt trevlig dockfilm hos TV-bolaget NBC 1950 och 1962 kom Trollkarlen som tecknad film med röstpålägg av bl.a. Liza Minelli (Judy Garlands dotter) och Mickey Rooney (som var Judys motspelare i många Andy Hardy-filmer).
Ett nytt uppsving för Oz kom 1975 med Broadwaymusikalen ”The Wiz” som gjorde succé med en helt färgad ensemble. Dessvärre följdes den upp tre år senare av en film, regisserad av Sidney Lumet, med Diana Ross som en helt misslyckad Dorothy och där inte heller Michael Jackson (fågelskrämman) och Richard Pryor (trollkarlen) gjorde några rollprestationer värda att minnas.
En apart omarbetning av Oz-historien är David Lynchs våldsamma film från 1990 ”Wild at Heart” med Nicolas Cage och Laura Dern. Men då är vi långt, långt borta från den vänliga historien om Dorothys äventyr ovan regnbågen.