Hector Berlioz mäktiga och storslagna opera ”Trojanerna” har kallats den franska motsvarigheten till Wagners ”Ringen”. Wagner menade f.ö. att det bara fanns två stora kompositörer vid sidan av honom själv: Franz Liszt och Hector Berlioz. ”Trojanerna” hade urpremiär 1863 i Paris och spelades komplett första gången 1890, då Berlioz varit död i mer än 20 år, den kom inte till Stockholm förän 1948.
”Trojanerna” är en opera av stora – närmast överstora – mått, med magnifika arior och körpartier och stora effekter över huvud taget. Den tar dryga fem timmar att spela och är ytterst kostsam att sätta upp, vilket betyder att den spelas mycket sällan.
Att sätta upp ”Trojanerna” fordrar en stark tro på att publiken kan ta till sig avancerad musik som bryter mot den konventionella operastilen och som vidgar gränserna för den lyriska teatern. I Frankrike spelas den just nu både på Nationaloperan i Paris och på Opéra national du Rhin i Strasbourg.
”Trojanerna” handlar om de överlevande från katastrofen i Troja. Det är historien som är det viktiga inte de individuella hjältarna.
Första akten ”Trojas erövring” utspelas i Troja när grekerna avbrutit den nio år långa belägringen och lämnat en stor trähäst efter sig, som en hyllning till Pallas Athena. Kung Priamos dotter, Kassandra, är misstänksam och varnar för att ta befattning med den, men ingen bryr sig. Trojanerna festar och när de släpar in hästen bakom murarna går det som det går. Hjälten Aeneas lyckas fly och seglar med iväg sina män för att skapa ett nytt rike i Italien – Rom.
I andra akten är Aeneas fortfarande på väg till Italien när trojanerna, efter sju års irrfärder, kommer till drottning Didos hov i Kartago. I det lyriska mellanspelet – egentligen en nio minuter lång symfonisk dikt – ”Kunglig jakt och storm” söker Aeneas och Dido, klädd som Diana, skydd i en grotta där deras kärlek vaknar. Aeneas och Didos förhållande bryts när Aeneas lämnar Kartago och seglar vidare till Italien. Förtvivlad samlar Dido trojaneras gåvor till ett stort bål som hon själv bestiger.
I Strasbourg samverkar en storslagen scenografi med briljanta sånginsatser till en operaupplevelse långt utöver det som vanligen bjuds på världens operascener.
Första akten domineras av mezzosopranen Sylvie Brunet som Kassandra. I den starka arian ”Malheurux roi” (”Olycklige konung”) förutser hon Trojas fall och ödeläggning. I andra akten får tenoren Robert Chafin som Aeneas tillfälle att briljera. Särskilt den långa monolog då Aeneas slits mellan kärleken till Dido och sin framtid i Italien visar varför den är en av operalitteraturens stora tenorscener och varför Chafin har nått stjärnstatus. Kärleksduetten mellan Chafin och mezzosopranen Béatrice Uria Monzon som Dido har stor och innerlig skönhet. De tre sångarna bildar föreställningens nav som alla andra rör sig kring.
Didos syster Anna sjungs utomordentligt känsligt av Marie-Nicole Lemieux. Valérie Gabail gör en stor prestation i byxrollen som Aeneas femtonårige son Ascarius och Francois Lis ägnar sig åt underhållande överspel som en Elvisliknande entertainer i den svåra rollen som Didos minister Narbal. Andra minnesvärda miniporträtt görs av Lionel Lhote som Kassandras älskare Chorébe och Cyril Rovery som Panthée, Aeneas vän.
I ”Trojanerna” finns också några körpartier som Trojanernas marsch, när hästen dras in i Troja och andra aktens jubelkör till Didos ära, ”Gloire à Didon”.
Strasbourgoperans uppsättning är en kraftansträngning som blivit en välförtjänt konstnärlig seger för operachefen Nicholas Snowman. Den som gör en höstresa ner till kontinenten och passerar Strasbourg på vägen skall ta chanser att se en av operakonstens verkliga höjdare: ”Trojanerna” på Opera national du Rhin i Strasbourg.

Not: Trojanerna i Kartago har inspirerat till flera operor med samma motiv, t.ex. ”Dido och Aeneas” av Henry Purcell, 1695. Magnifik är Joseph Martin Kraus opera ”Aeneas i Kartago” som hade sin urpremiär den 18 november 1799 på Operan i Stockholm och är sedan dess sällan – eller aldrig – spelad. Den tar nästan fem timmar att framföra.	Sthig Jonasson

Robert Chafin som Aeneas.
	Béatrice Uria Monzon som Dido i ”Gloire à Didon”.
	© Sthig Jonasson Foto: