Det var ganska länge sedan Dramaten lyckades med en fars. Det är som om den ärevördiga teaterns väggar värjde sig för farsens oförutsägbarhet och speciella krav på skådespelandet. Nå, Dramaten gör nu ett nytt och ovanligt gott försök med ”Kärlekens triumf” av den franske sjuttonhundratalsförfattaren Marivaux. Här spelas upp en rätt hänsyns- och skamlös maktkamp, som gäller både kön och ålder.
Det är en förväxlingshistoria om prinsessan Léonide (egentligen landets regent) som klär ut sig till ung man för att komma åt mannen hon lidelsefullt blivit förälskad i efter att har sett honom som hastigast en gång. (Tala om ”Klick”.) När hon avslöjas som kvinna, hittar hon raskt på annat namn och falskspelet fortsätter – inte utan komplikationer. Men till sist, när hon lurat både män och kvinnor och när de unga lurat de äldre, är lyckan fullkomlig .
Eller?
Anja Lundqvist gör huvudrollen som prinsessan Léonide med lätt överspel i röst och gester, men med utmärkt tajming och snabbt byte mellan den kvinnliga och den manliga sidan hos prinsessan går det vägen. För att få kontakt med sin älskade, den lätt förvirrade Agis (Leonard Terfelt i elegant frilla), måste Léonide nästla sig in hos den äldre enstörigt tråkige filosofen Hermocrate (Lars Amble) och hans medelålders syster Léontine (Anita Wall) som har mycket bestämda åsikter. För att få grepp om Agis måste den manlige Léonide dessutom få Agis kärlek (broderlig får man förmoda). Då blir tvetydigheterna med ens ganska uppenbara.
Prinsessans medföljande hovdam Corine (Åsa Widéen) är inte riktigt med i svängarna och är ibland lika frågande som publiken om vad som sker.
Lars Amble och Anita Wall lyckas höja underhållningsvärdet hos ”Kärlekens triumf” till en oväntat hög nivå. Amble får spela ut som den töntige filosofen som i kärleksspelet inte har en chans mot Léontines snabba påhopp – så han faller. Liksom även systern som faller för Léonides manliga sida. Till slut kan hon inte bara välja Agis att gifta sig med utan också Hermocrate och Léontine. Men valet är lätt. I det spelet slår passionerad ungdom lätt vis ålder.
Till de goda prestationerna i föreställningen hör också Per Eggers och Magnus Ehrner som ett par tjänare som tacksamt och lätt blir mutade för att hålla tyst med vad de vet. Vilket är alltför mycket.
Medan intrigen tätnar smyger violinisten Eva Lindal omkring på scenen och spelar samtidigt som hon registrerar vad som sker.
I Charles Korolys scenografi finns en rad fristående dörrkarmar (som någon gång välter), skärmar och foton av en lummig park. Det är som om scenografin genomskådat att det bara är en lek.
”Kärlekens triumf” är en stunds välspelad vass underhållning som kanske inte är så oskyldig som det i förstone verkar.
här strax före sommaruppehållet tar Operan upp en nypremiär på den svenska operan ”Christina”. Hans Gefors och Lars Forssells verk är visserligen bara från 1986, men räknas ändå som en svensk operaklassiker. Ursprungligen var Lars Forssells historia ett filmmanus – som det inte blev någon film av.
” Christina” berättar en rad episoder ur drottning Christinas liv och på scenen möts tre Christinor: barnet som blir härskare i den svenska stormakten 1632; den mogna kvinnan som 1654 lämnar makten i Sverige för att söka Gud i Rom; den åldrande kvinnan under de sista åren i ensamhet.
I Lars Forssells libretto blir Christina både en söndersliten människa och en hänsynslös maktspelare i en perverterad och kryptisk värld där högmod och kärlekslöshet manifesteras i en myckenhet av pompa, fest och fattigdom.
Titelrollen Christina som vuxen sjungs av mezzosopranen Birgitta Svendén som sjöng samma roll vid urpremiären 1986. Svendén fick då många lovord och har nu ytterligare skärpt till sin roll. Särskilt stark blir hennes tolkning av Christinas reaktion i mötet med barbari och maktmissbruk i Rom och hur hennes besvikelse får henne att på nytt söka makten
Ingrid Tobiasson är strålande som den åldrande och resignerade drottningen som svikit alla, inklusive sig själv. I slutscenen möter hon döden som i den okändes skepnad lovar visa henne den sommarfagra svenska naturen medan Christina stirrar ut i tomheten och ber: ”Men du måste ta bort händerna, min älskling! Annars kan jag ju inte se…”
Kring de tre Christinorna (en är en barnroll) samlas en rad av operans främsta sångare, t.ex. Karl-Magnus Fredriksson som den okände som blir drottningens förtrogne medan Tord Wallström och Marianne Hellgren Staykov båda gör lysande dubbelroller som Axel Oxenstierna och Kardinal Azzolino, resp. Ebba Sparre och Stefania Chigi.
I ”Christina” låter Hans Genfors sin spännande och gränsöverskridande musik exakt möta Forssells rytmiskt musikaliska text. Verket skulle ha känts fräschare med en modernare och mer fokuserad scenografi och de teatrala inslagen i regin kunde ha tonats ned en aning, men överdrivna gester och utspel har sin givna plats i Christinas liv och i den miljö hon levde. Så kan man också konstatera att dirigenten Stefan Solyom låter Hovkapellet ta till vara hela den fantasifulla klangrikedom som bär Hans Genfors kännemärke.
” Christina” är mycket sevärd och ger en stark operaupplevelse som sätter punkt för vårsäsongen och sätter ribban högt för höstens operaupplevelser.