Med Richard Wagners kärleksdrama ”Tristan och Isolde” har Operan greppat de stora och totalt överväldigande känslorna. Det är lysande musikdramatik av högsta klass.
Operan berättar om ädlingen Tristan och prinsessan Isolde som älskar varandra utan att den andre vet om det. Isolde är lovad som brud åt kung Marke och Tristan är en av kungens förtrogna män. Av misstag dricker de en magisk dryck som får deras kärlek att blomma ut till förbjuden passion. De avslöjas och kung Marke anklagar Tristan för att ha svikit sin plikt och sin kung. I den strid som följer såras Tristan och förs tillbaka till sitt slott Kareol av sin vän Kurwenal. I feberyrsel hallucinerar Tristan om Isolde. Hon kommer, men Tristan avlider av sina sår och Isolde dör av sorg.
Det är mycket mer än en ganska banal kärlekshistoria för Wagners musik fyller handlingen med längtan bortom allt förnuft, trohet bortom allt svek. Det är ett verk om en gränslös kärlek så väldig att den sträcker sig bortom döden.
Regissören Hans-Peter Lehmann utvecklar den inneboende spänningen mellan verklighet och fantasi medan ljussättaren Linus Fellboms flödande stämningsmättade ljusspel lägger till ytterligare en dimension i spänningsfältet mellan natt och dag, det utsagda och det outsagda. De ständigt skiftande färgerna ger fascinerande perspektivförskjutningar mellan det inre och det yttre landskapet.
Men allt vore förgäves om inte sångarna så kongenialt följde Wagners intentioner om konstverkets inneboende kraft. Isolde sjungs av Nina Stemme som med temperament och dramatisk gestaltning låter sin alldeles kristallklara och exakta stämma fånga det tvära kastet från kränkt prinsessa till blixtförälskad ung kvinna av kött och blod. Stemme är magnifikt gripande i Isoldes kärleks-dödshymn i operans slut.
Wolfgang Millgramm är en intensiv Tristan som klart ser passionens förödande konsekvenser och brottet mot den fastlagda moral- och hederskodexen, men han är oförmögen att ändra på något. I andra aktens långa sinnligt erotiska kärleksduett mellan Tristan och Isolde ger Millgramm och Stemme publiken en andlös upplevelse. Tristan och Isolde verkar närmast sväva när de upplever sin första kärleksnatt och fruktar dagsljuset som återför dem till deras sociala liv i världen. Lika stark är Millgramms intensitet i tredje aktens konditionskrävande febriga monolog då Tristan, dödligt sårad, kastas mellan hopp och förtvivlan i sin längtan efter Isolde.
Av de övriga på scenen har Martina Dike som Isoldes förtrogna Brangäne en distinkt och personligt färgad röst. Dike har en så stark utstrålning att hennes närvaro känns på scenen även när hon står som tyst åskådare. Gunnar Lundberg som Kurwenal är både Tristans vän och fosterfar, en faktisk relation som ger djup och relief åt rollen och åt den lojalitet som knyter samman de båda männen. Lennart Forsén som kung Marke har en tung resning i sin sorg och besvikelse över Tristans svek mot honom och Magnus Kyhle är bokstavligt talat livsfarlig som den kraftfulle och hetsige Melot.
Olaf Zombecks scenografi präglas av en minimalism som fördjupar historien och sparsmakat understryker de stora känslorna. Första aktens trappkonstruktion ger, möjligen omedvetet, associationer till ett par läppar, medan tredje aktens spretiga slottsruiner närmast liknar Lars Vilks skulpturprojekt Nimis på Kullaberg.
Lägg så till att Hovkapellet under Leif Segerstam får fram de stora uttrycken i en gedigen och fullödig instudering.
” Tristan och Isolde” är en nästan fem timmar lång fullständigt andlös och sanslös föreställning om kärleken och den livsfarliga passionen.