La Traviata är en av de mest populära operorna, med all rätt. Den är full av sångliga glansnummer, lättillgänglig musik och en handling som rent av var trovärdig – när det begav sig. Operan hade en chockerande urpremiär 1853 och det är inte fel att spela den som ett 1850-talsverk. Inte minst därför att en modernisering distanserar själva historien och får oss att ifrågasätta dess giltighet idag.
Så här är det: Huvudpersonen det lungsiktiga lyxfnasket Violetta rör sig mitt i nöjeslivets mest virvlande virvel, bland dem som lever på natten och sover på dagen. Så länge hon är en del av ett hysteriskt, tvångsmässigt festande känner hon sig inte sjuk. Hon älskas av den unge rike Alfredo. Alfredos far, Giorgio, ogillar förhållandet så till den grad att han sätter stopp för det. Violetta dör i lungsot.
Fadersauktoriteten, som här leder till olycka, måste accepteras rakt av i Traviata för att intrigen skall fungera. Annars blir det närmast komiskt, eftersom dagens ungdom varken har lust eller vilja att underordna sig andra krav än sina egna.
Folkoperans uppsättning av operan ”La Traviata” är inte okontroversiell. Regissören Staffan Valdemar Holm och scenografen Bente Lykke Möller försöker ge en modern publik möjlighet att återuppleva något av den effekt verket hade på 1850-talets operapublik. Dessvärre fungerar det inte så bra.
Redan i första scenen är tempot högt uppskruvat. 1850-talets festande frackklädda societet har ersatts med 2000-talets mer eller mindre drogade vulgofnask, transor, queer, transvestiter och lolitor. Alla egotrippade exhibitionisters tillbehör finns i rikt mått – SM, guld, glitter, gummi och läder. Men toleransen mot olika beteenden är avsevärd i vår tid. Det är svårt att provocera när nästan alla tabun är brutna och alla gränser sprängda.
Första akten verkar utspelas på herrmuggen på ett raveparty där alla samlas till orgie i en scenbild med blödande röda nyanser. Överhuvudtaget är just färgsymboliken ibland rätt påträngande, som i andra akten när Violetta och Alfredo bor ute på vischan med sin oskuldsfulla och rena kärlek, då går allt vitt. Möbler och vitvaror är uppstaplade som vore det ett lager och symboliken blir övertydligt när Alfredo slår upp ett glas mjölk på kylskåpet.
Sak samma i det förfärliga slutet när Violetta ligger för döden och ingen bryr sig. I sjukrummet är förfallet totalt och societetsläkaren, som vet att han knappast kommer att få betalt, bryr inte ens som om att släcka cigarretten vid sin summariska undersökning av Violetta.
Men ändå, intrigen fungerar hjälplig, värre är att karaktärernas trovärdighet sätts ifråga. För att Violetta skall bli äkta fordras att hon är farlig och självständig – eller farligt självständig. Charlotta Larsson (en av fyra alternerande Violettor) är vokalt varmt lysande, men alldagligt oskuldsfull som en erfarenhetslös tonåring. Första gången vi möter Violetta är hon desarmerad och inte deformerad av sin miljö, trots att hon då har en utsökt obehaglig älskare i Ragne Wahlrots starka tolkning. Varför Violetta står i centrum för allas intresse är i själva verket litet svårförståeligt. Alfredo sjungs av Per-Håkan Precht som förvisso också är en lysande sångare, men inte heller han hittar sin rolls kärna.
Michael Weinius som Giorgio lyckas göra sin roll mest nyanserad och psykologiskt sammansatt. Hos Weinius blandas moralen med dubbelmoralen och förståelsen med den sociala högfärden. För honom är det ett äkta dilemma att kombinera förståelse för den ungas kärlek med omsorgen om sin dotters lycka som råkar i fara bara för att Alfredo lever med ett societetsfnask. Charlotta Larsson och Michael Weinius skapar några förtätade ögonblick när Giorgio utöva psykisk utpressning mot Violetta och hon viker undan för den sociala konventionen fast hon borde ha bett honom dra till ett varmare ställe.
En märklig figur har Violettas tjänarinna Annina (Malin Gjörup Zetterström) blivit. Hon smyger omkring i kostym och slätt bakåtkammat hår, som vore hon en flata, själv förälskad i Violetta.
För all del gå och se Folkoperans ”La Traviata”. Den är både idérik och underhållande med fantastiska sångare, men förvänta er inte att blir provocerade. Det blir man inte av att öppna dörrar slås in under buller och bång.