Strindberg förnekar sig sällan eller aldrig. Det finns ingen förtretlighet som är för småttig eller fånig för att han inte skall blåsa till katastrof och helvetesskildring.
Dramafragmentet ”Toten Insel” på Strindbergs Intima Teater består till stor del av eviga tirader om elände med fönsterputs, halvkokta ägg och ”onödiga” hushållsutgifter. Det är en rätt underhållande enaktare om en man beslutar sig för att upprätta en av honom själv länge förtalad och numera död person. I sin vilja att förlåta möter han återigen sitt gamla ursinniga och småaktiga hat och sitt behov av att hämnas.
Regissören Wilhelm Carlsson har läst den fragmentariska texten självbiografiskt, kanske inte helt galet. "Toten Insel" anses vara Strindbergs försök att upprätta sin svåger Hugo Philp. En man han länge föraktade och vars äktenskap med Strindbergs syster inspirerade till den helvetiska äktenskapsskildringen ”Dödsdansen”.
Strindbergs försök att finna försonande drag hos sin svåger går dock inget vidare.
Styckets två roller är välspelade men ändå märkligt endimensionella. Det finns helt enkelt inget utrymme för att utveckla eller fördjupa dem. Anders Ahlbom Rosendahl är lysande som en man, uppenbarligen Strindberg själv, som bär på en sedan länge, men dåligt, undertryckt ilska som ibland exploderar. Han är totalt oförmögen att se sig själv som något annat är förfördelad. Som mot- och medspelare finns Nadja Mirmiran, lyssnande och behärskad som om hon hela tiden söker försoning.  När han anklagar försvarar hon.
Och resultatet blir stor teater i det lilla formatet.