Folkoperans uppsättning av Puccinis dramatiska opera ”Tosca” bäddar för succé när man mönstrar ett lysande sångarlag i en allt annat än traditionell uppsättning. Folkoperan låter Tosca få färg av dagens värld och ger operan en sexigare och mer erotisk stil än vanligt.
Handlingen i Tosca är dramatisk med kärlek, förräderi, bråddjup ondska och med musik av yppersta skönhet som dämpar intrigens brutalitet. Regissören Jasenko Selimovic har både ändrat litet i intrigen och flyttat operans handling från 1800-talet politiska röra till ett otydligt Sverige av idag med politiska flyktingar och nyfattigdom. I staden regerar den lystne polischefen Scarpia med rå och slumpmässig terror. Han är en av operalitteraturens skurkaktigaste skurkar som utan att tveka sänder människor till en säker och plågsam död.
Angela Rotondo har ett uttycksfullt kroppspåk och är övertygande som den svartsjuka sångerskan Floria Tosca med sitt självupptagna krav på kärlek från målaren Cavaradossi som är inblandad i den demokratiska rörelsen och skyddar en politisk fånge. Efter första aktens erotiskt laddade kärleksduett med Per-Håkan Precht som Cavaradossi skärper Rotondo till tonen ytterligare och når de höga höjderna i andra aktens aria där hon totalt självcentrerat klagar över hur illa livet behandlat henne trots att hon bara levt för kärleken och konsten. Sedan sticker hon kniven i Scarpia.
Per-Håkan Precht som Cavaradossi har en spänstigt kraftfull tenor som han förstår att utnyttja maximalt. När Cavaradossi inför sin deportering skriver sitt avskedsbrev till Tosca finns i den här uppsättningen inget utrymme för tårdrypande sentimentalitet.
Med sin psykiska och fysiska kraft dominerar Olle Persson föreställningen som den galne Scarpia. Hans farlighet förstärks av en närmast töntig framtoning som döljer en psykopat. På något sätt förstår Scarpia att han inte kan kontrollera det spel han driver och att det inte finns några vinnare bara förlorare.
Scarpias torpeder Spoletta och Sciarrone, säkert sjungna av Lars Arvidson och Staffan Jennehov utför bara sina order med den plikttrogna omedvetenhet som alla medlöpare och bödlar alltid gjort. Säker är också Stefan Axelsson som prästen med empati med fattiga och flyktingar kokar de fattigas soppa på ett stormkök i kyrkan, men hjälper omedvetet och beskäftigt Scarpia i hans jakt på både Cavaradossi och Tosca.
När det gäller de sångliga prestationerna finns alltså ingen anledning till några betänksamheten. Inte heller kan man invända mot Selimovic sätt att hantera Scarpias och Toscas psykologiska utveckling under den stress de befinner sig, föreställningens problem ligger i själva moderniseringen som gör att mångfalden av infall smetar ut åskådarens koncentration till en rad oväsentligheter, dessutom är bristen på psykologisk utveckling litet besvärande.
För sångens skull och för en total operaupplevelse är ”Tosca” värd en resa till Folkoperan.