Bertold Brechts och Kurt Weills ”Tolvskillingsoperan” utspelas i Londons Soho på 1920-talet bland skurkar, småtjuvar, horor och hallickar. Alla väntar på drottningens kröning om några dagar för då öppnar sig osedvanligt goda tider för tjuvar och tiggare.
Östgötateaterns uppsättning av ”Tolvskillingsoperan” är en lyckad iscensättning av Londons korrupta elände. Det är en övervacker mänsklig misär som visas upp. Här överlever bara de starkaste och det går inte att lita på någon – knappt ens sig själv. Alla försöker klättra på alla och alla medel är gångbara för att lura till sig pengar. Ingen är riktigt det den utger sig för att vara, de byter motiv och masker alltefter situationen.
Den sluge Peachum har i god monopolanda delat upp London i distrikt som han hyr ut till tiggare ut mot kontant betalning och procent av förtjänsten. Han tillhandahåller också falska lyten. Han är kallsinnig mot allt känslopjosk och kan, som vilken storföretagare som helst, göra sig av med sina anställda utan vidare. Hans enda svaghet är dottern Polly och han blir vansinnigt arg när Polly gifter sig i smyg med gangsterledaren och mördaren MacHeath, även kallad Mackie Kniven, som sedan tidigare också två andra fruar. Peachum vill inte bara se MacHeath i fängelse han vill se honom hängd – inte för hans många mord och rån, utan för att han lägrat Polly.
MacHeath och Peachum är två skurkar som lever på att göra skurkaktigheten till livsstil.
Richard Carlsohn är en säker musikalartist som här gör den skenbart coole skurken MacHeath. Med stor rutin och scennärvaro låter Carlsohn sin skurk utvecklas under spelets gång. Mackie är inte densamme när föreställningen är över som i dess början. Vi ömkar honom inte när han skall hängas för det gör han knappt själv, men någonstans på vägen förvandlas Mackie. Han är inte längre den överlägsne förbrytaren, utan en rätt vanlig människa med rädslor och ångest som alla andra. Scenen verkar krympa när fokus riktas in mot Mackies ensamhet, mitt bland alla fnask och bovar.
Peter Harryson gör ett gästspel på den teater han började sin skådespelarbana. Peter Harryson är en trött Peachum. Som Peachum är han den absolut cyniska människan. Han misstror alla och hans röstläge är högt och hans utspel mäktigt. I sitt yrke gör han ju bara det de finare klasserna gör – men med sämre finess. Men Harryson gör Peachum till en tragisk figur. Han må vinna till slut – eller i varje fall inte förlora – men hans tragedi är det personliga misslyckandet och det moraliska sammanbrottet.
Katarina Giotas gör Polly Peachum. Hon inte bara sjunger bra. Som så många av den unga generationens artister befinner hon sig i ett gränsland mellan opera och musikal med förmåga att agera. Polly är inte den oskuldsfulla flicka man förväntar sig – hon är inte för inte sin fars dotter och finner sig väl tillrätta i gänget. Och förefaller inte särskilt aktiv när det gäller att rädda Mackie.
Polischefen Tiger Brown är en svår roll som Jörgen Mulligan ger en komisk framtoning både som en genomkorrupt polis och vänfast mot Mackie. Den här dubbelheten gör polischefen till en tvivelaktig figur, men ändock inte enbart motbjudande eller harmlöst komisk. Han är i själva verket livsfarlig för alla som inte är vaksamma mot honom.
Desperata i sin kärlek till Mackie Kniven är Lucy (Ulricha Johnson), och Jenny (Liselott Lindeborg) som bordellmamman som inte tvekar att utlämna Mackie till polisen för att håva in belöningen och som sedan ångrar sig, så hon ångrar sig.
Ibland kan det bli litet övertydligt som när den småsadistiske konstapel Smith (José Castro) uppträder med rakat huvud, som det värsta skinhead.
Visorna spelar en stor roll i föreställningen. Men ibland tenderar de att stoppa upp handlingen. De blir både dekorationer och kommentarer som förklarar vad somsker, men de skapar också en tydlig distans till publiken. På samma sätt som när skådespelarna ibland riktar sig direkt ut i salongen med kommentarer som tyder på att det här inte är äkta – det är bara teater, låt inte lura er att tro att det är livet. Weills rätt skramliga musik är konsekvent och tidstypiskt tolkad utan elektroniska hjälpmedel. ”Tolvskillingsoperan” är en parodi på en opera buffa och Weill har lånat inspiration från både Mozart och Wagner och librettot bygger på John Grays ”Tiggarens opera” som i sig själv är en parodi på en rad händeloperor.
Regissören Åsa Melldahl tar väl tillvara pjäsens inneboende kraft sätter fingret på samtiden. Någon gång kan det vara alltför eleganta repliker och scener som sköljs bort i en övertydlig komik som när Londons poliser störtar fram och tillbaka över scenen som i en tidig Chaplin-film från just 1920-talet. Bröllopet är en komisk höjdpunkt med tjuvarna som kommer släpande på bröllopsgåvorna som de stulit och en minst sagt vettskrämd präst. Polly är förtjust och Mackie missnöjd med kvaliteten. Ibland kommer vår samtid riktigt nära, som när tiggarna fyller vattenhinkar med gatstenar som förberedelser till demonstrationer mot kröningsfestligheterna. Verkar bekant.
När Mackie i slutscenen benådas av drottningen är de sjaskiga kläderna utbytt mot eleganta vita frackar och vackra kreationer, men det är nog trots allt litet för sent. Mackie har redan blivit hängd, men då kommer Peachum intravande på scenen och förmodar att vi i publiken inte gillar olyckliga slut, så då benådas Mackie får en årlig pension, blir adlad och lycklig med Polly. Lyckan är liksom total, men det är nog för sent.
Finalen är ett hån mot allt vad konventioner, rättvisa och god moral heter. Den smartaste tar hem spelet – visserligen med livet som insats, men litet får man väl offra för att nå toppen.
Och det två krafter driver ”Tolvskillingsoperan” framåt – pengar och sex. Brecht skildrar gangstervärld som en spegling av det borgerliga samhället. Skillnaden är att borgarna är mycket effektivare än tjuvarna: ”Vad är en kofot mot en aktie?” frågar Peachum och i romanversionen slutar Mackie som mäktig bankdirektör.
Ensemblen är måhända inte så namnkunnig, med undantag av Peter Harryson och Richard Carlsohn, men de bjuder en väl genomarbetad och skickligt turnerad ”Tolvskillingsopera”. En teaterresa till Norrköping är väl värd mödan.

	Sthig Jonasson
Richard Carlsohn en lysande Mackie Kniven.