Koreografen Birgitta Egerbladhs dansteaterföreställning ”Tjechovträdgården” på Klarascen involverar skådespelare, dansare och musiker i ett spännande och givande samspel. Det har blivit en självlysande föreställning precis så vemodig och med den stillsamma humor som finns i Anton Tjechovs pjäser.
I själva verket har Egerbladh klippt sönder på fem Tjechovpjäser – Ivanov, Måsen, Morbror Vanja, Tre systrar och Körsbärsträdgården – blandat om och satt samman dem igen på ett alldeles eget sätt som ger nya vinklar på Tjechovs människor, på kärleken och på världen. Repliker ur olika pjäser återkommer i olika versioner och prövas med olika nyanser och tonlägen. Det är både nytt och välbekant. Pjäserna liksom växer i och ur varandra med repliker som tagits ur sina enskilda pjäser och fogats in i ett annat sammanhang och flyttas fram och tillbaka mellan skådespelarna. Resultatet har blivit en överraskande fräsch upplevelse av Tjechov där alla överspända känslolägen och tillkortakommanden har renodlats. Här finns tjechovpjäsernas alla vanliga ingredienser: gråt och skratt, björkstammar, vita klänningar och kostymer, uniformer, korgstolar, farväl och bekännelser, besvarad och obesvarad kärlek, förstrött filosoferande och en evig längtan till Moskva med resväskorna mer eller mindre packade och klara.
I ”Tjechovträdgården” finns den totala uppgivenheten inför det stilla, händelselösa och tråkiga lantlivet likaväl som tron på att det ändå finns en mening i livet. Till sist låter Egerbladh nästan alla ge sig av till sin längtans mål – Moskva – någon väljer att återvända till Schweiz. Kvar blir bara de två äldsta (Inga Landgré och Nils Eklund) de vet att det inte nyttar något till. Det finns alltid någon annan plats att längta till.
Några scener är lysande komiska: som herrarna i en balett med snubblande och fall – det visar sig vara omöjligt att bara att sitta i en soffa utan att ramla ur den – och när Kajsa Reingardt bokstavligt talat sliter kläderna av Bernhard Cauchards läkare. Eller det stilla vemodet hos Inga Landgré, Agneta Ekmanner och Kajsa Reingardt som gestaltar tre generationer ”Tre systrar” med tre olika förhållningssätt till livet i den lilla ryska garnisonsstaden. Ibland, någon gång, blir klippen i historierna för tvära och kasten alltför branta, men det hinner man inte fundera så mycket över förrän nästa scen fångar in ett nytt känsloläge.
Det är mer än värt att möta Tjechov på Birgitta Egerbladhs sätt och villkor, som ensemblen kongenialt gestaltar.