Tidö slott, strax utanför Västerås, var Axel Oxenstiernas hemvist och är nu under några veckor spelplats för det historiska skådespelet ”Christina, drottning av Guds nåde” där just Axel Oxenstierna spelar en viktig roll – både i drottning Christinas och Sveriges histoia.
Det handlar om Christinas liv från 1632 då hon som sexåring blir stormakten Sveriges enväldiga regent. Då hon blir myndig 1644 upphör förmyndarregeringen och hennes egen regeringstid tar vid och med den en slingrig väg från den lutherska till den katolska tron och abdikationen i Uppsala 6 juni 1654.
Pjäsen handlar mycket om politik: inrikespolitik, utrikespolitik och inte minst kyrkopolitik medan Christinas omvändelse och religiösa trosvånda får en ganska summarisk behandling.
Pjäsens koppling till Axel Oxenstierna och Tidö är egentligen liten: första akten spelas i slottets stall som någon sorts ingenmansland, dvs. vilken geografisk plats som helst medan andra akten spelas på slottets borggård som då blir olika miljöer. Såsom Johannes Rudbeckius biskopsgård i Västerås dit Oxenstierna och några dignitärer kommer för att få den frispråkige biskopen att ta tillbaka en förgriplig skrift där han pläderar för att ge kyrkan större frihet gentemot den statliga makten. Mötet mellan Rudbeckius och Oxenstierna blir otydligt och faller vid sidan av pjäsens huvudspår – drottning Christinas styrelse, hennes frikostighet mot sina gunstlingar och hennes vägran att gifta sig.
De intellektuella samtalen som Christina påstås ha fört med utländska konstnärer och lärda finns det heller inte så mycket av, så har t.ex. Descartes helt försvunnit.
Scenograferna Charlie Hellberg och Folke Hammarsten gör det bästa möjliga av stallet, men det fungerar i alla fall dåligt som scen. Pjäsen hade vunnit i fokusering om hela spelet hade förlagts till borggården som bjuder på en naturlig, överdådig och spännande scenografi.
En och annan slås väl också av att Arne Johansson låter anakronismerna flöda i dialogen: drottningen talar om att något "funkar", en upprörd bondmora talar om att adeln utökar sina domäner ”meter för meter” och att rikskanslern säger att västeråsbiskopen är "kaxig" (i en modern betydelse).
I ensemblen fungerar blandningen av amatörer och proffs sällsynt väl. Olof Thunberg är utmärkt i sin lilla roll som en tankspridd biskop Johannes Rudbeckius. Tomas Bolme gör ett levande porträtt av en lätt kutryggig Axel Oxenstierna med stripigt hår. I första akten är han fortfarande en kraftfull och förutseende statsman medan han i andra akten är desillusionerad med ett sorgset tvivel på stormaktens bestånd. Båda gillar synbarligen sina respektive roller och låter dem flöda över i skådespeleri.
Elin Klinga är en vacker Christina och hon låter rollen utvecklas från den unga kvinnan som söker en mening med sitt liv till en envåldshärskare som låter sin maktutövning styras av sina personliga anti- och sympatier. Hon talar mycket om rikets väl och bästa, men det blir inte så mycket mer än tomt prat. Just hennes oförmåga att omsätta sina ord i handling gestaltas tydligt av Klingas pendling mellan vankelmod och beslutsamhet.
F.ö. noterar man Elisabeth Bolmes mäktiga scennärvaro och magnifikt djupa stämma som fyller både stallet och borggården. Hon stannar kvar i minnet trots att rollen är liten och närmast betydelselös.
Spelet på Tidö omfattar också ett stort antal amatörer som i några fall lägger ytterligare en dimension till spelet, t.ex. Harriet Pettersson som den närmast hysteriska änkedrottningen Maria Eleonora som har sin gemåls (Gustaf Adolfs) hjärta i en ask och vägrar begrava det. Börje Anterot är också utmärkt som generalen Stålhandske.
Spelet blir litet stelt av en mängd statiska uppställningar och dialogen stoppas ofta upp av omotiverad musik och sång. Överhuvud är det mycket prat och tomma repliker i scener som inte tillför spelet någonting. Men så tar det fart och blir en effektiv och rätt underhållande svensk historia som är värd en tur till Tidö.

	Sthig Jonasson
Författaren Arne Johansson