|
|
| Scen:
Opera National du Rhin, Strasbourg
Opera: Theodora
Musik: Georg Friedrich Händel
Libretto: Thomas Morell (efter Robert Boyle ”The Martyrdom
of Theodora and Didymus”)
Regi: Peter Sellars
Scenografi: George Tsypin
Kostym: Dunya Ramicová
Ljus: James F. Ingalis
Dirigent: Jane Glover
Sångare: Mireille Delunsch, Steven Wallace, Jonathan Best,
Matthew Beale, Yvonne Howard, Guillaume Zabé
Operakören
Mulhouse symfoniorkester
|
Georg Friedrich Händels
dramatiska oratorium ”Theodora” gavs i en mycket
uppmärksammad uppsättning vid operafestivalen i Glyndebourne
1996 i regi av engelsmannen Peter Sellars. Samma uppsättning spelas
nu på Opera National du Rhin i Strasbourg. ”Theodora”
som vid premiären i London 1750 gjorde fiasko, var en av Händels
egna favoriter och var ursprungligen inte komponerad för operascenen,
eftersom religiösa dramer var förbjudna på brittiska scener
ända fram till 1900-talet.
”Theodora” är inte kyrkomusik utan ett väldigt drama
och har under åren emellertid satts upp som traditionell opera,
men den är dock inte särskilt ofta spelad.
Operan utspelas år 304 e.Kr. i Antiokia, under den romerska ockupationen
av Syrien då Diocletianus var kejsare och handlar om den romerska
statens förföljelse mot de första kristna. Förföljelsen
drabbar den unga Theodora som är en av den nya religionens tillbedjare.
Hon möter den romerske soldaten Didymus som är kritisk till
statens påbud och hon övertygar honom om kristendomens styrka
och rättvisa. Den romerske makthavaren Valens låter fängsla
Theodora, men Didymus hjälper henne fly. Didymus fängslas och
döms till döden av den rasande Valens. Både Didymus och
Theodora avrättas.
Det svåra problemet med ”Theodora” är att regissören
måste förvandla Händels oratoriearior – som tenderar
att bli till långa meditationer över intrigen, eller bli etiska
kommentarer till historien – till dramatik. Peter Sellars gör
det genom att förlägga handlingen till vår tid och vår
historiska situation med minimalistisk scenografi som endast består
av några gigantiska romerska glasvaser i olika stadier av sönderfall.
En nästan övertydligt symbolik för den romerska statens
moraliska bankrutt.
Ensemblen har moderna kläder och frisyrer. Valens är klädd
i mörk kostym och slips och undertecknar dödsdomen med en vanlig
kulspetspenna. Soldaterna är beväpnade med automatvapen (fast
de sjunger om ”svärd”) och deras uniformer ger associationer
till vakterna i Guantanamo Bay. När staden firar de romerska gudarna
sker det med en sexualiserad orgie med huliganvåld.
Massmedia med TV-team, fotografer och nyhetsjournalister rusar över
scenen för att bli först i bevakningen av de politiska händelserna.
Peter Sellars anlägger en närmast klinisk syn på det oundvikliga
slutet. Under den plågsamt utdragna avrättningsscenen är
Didymus och Theodora fastspända vid bord där de ges en dödsbringande
giftinjektion. En modern och ”human” avrättning som blir
ett inlägg mot dödsstraffets barbari.
Hela föreställningens modernisering känns helt naturlig
och förstärker tragedin.
Över huvud är det en intensiv föreställning med starka
sångare. Sopranen Mireille Delunsch som Theodora är en tonsäker
och uttrycksfullt trovärdig martyr under en hänsynslös
förföljelse. Countertenoren Steven Wallace är utmärkt
som den tvivlande soldaten Didymus. Hans falsettsång ger föreställningen
en särskil stämning och kvalitet. Händel skrev f.ö.
rollen som Didymus för den berömde italienske kastratsångaren
Gaetano Guadagni.
En av dominanterna i Strasbourg är mezzosopranen Yvonne Howard som
Irene, ledare för den kristna rörelsen i Antiokia. Howard tar
ut det väsentliga ur dramat och har full kontroll över rollens
karaktär. Irenes hetta bryts mot Valens iskyla. Jonathan Best är
strålande som den iskalle, helt empatilöse och korrupta maktmänniskan
som till slut bryts ner av sin egen makts tyngd. Han blir på något
sätt urtypen för alla västliga ledare under de senaste
25 åren – eller mer.
Övriga roller är utmärkt besatta av Matthew Beale som Didymus
vän den romerske soldaten Septimus och Guillaume Zabé i den
lilla, men viktiga budbärarrollen.
Ljussättningen är mycket känslig och speglar musikens olika
stämningslägen. Intressant är också körens och
solisternas avancerat koreograferade handdanser som uttrycksfullt illustrerar
handlingens utveckling ända till slutet.
Det här är en mycket stark föreställning av ”Theodora”
som med sina kopplingar till nutid stannar länge i minnet.
Fotnot:
Händels oratorium har en historisk bakgrund. De första århundradena
efter Kristus var minst sagt turbulenta i den romerska världsmakten.
Diocletianus (ca 243– 316) utropades av militären till
kejsare 284. Han tog sin vapenbroder Maximiamus till medkejsare och
båda tog var sin underregent. Dessa fyra fick var sin riksdel
att förvalta, men Diocletianus behöll den slutgiltiga makten.
Han genomförde en omorganisation av det romerska samhället
med tydlig gräns mellan den militära och den civila förvaltningen.
Han inledde 303 en omfattande förföljelse mot de kristna,
eftersom deras tro inte tillät full underkastelse under staten.
Diocletianus avgick 305 och bosatte sig i Dalmatien, i Spalato (idag
Split).
I Syrien regerade Valens, bror till kejsaren Valentianus som delade
på sitt rike varvid Valens fick den östra delen. |
Sthig
Jonasson |
| |
|
| |
 |
|
| Mireille
Delunsch och Steven Wallace i den plågsamt utdragna avrättningsscenen. |
|
| |
©
Sthig Jonasson
Foto: |
|