Sthig Jonasson
Martyren Theodora
Mireille Delunsch och Steven Wallace.

Theodora, Strasbourg

Scen: Opera National du Rhin, Strasbourg
Opera: Theodora
Musik: Georg Friedrich Händel
Libretto: Thomas Morell (efter Robert Boyle ”The Martyrdom of Theodora and Didymus”)
Regi: Peter Sellars
Scenografi: George Tsypin
Kostym: Dunya Ramicová
Ljus: James F. Ingalis
Dirigent: Jane Glover
Sångare: Mireille Delunsch, Steven Wallace, Jonathan Best, Matthew Beale, Yvonne Howard, Guillaume Zabé
Operakören
Mulhouse symfoniorkester

Georg Friedrich Händels dramatiska oratorium ”Theodora” gavs i en mycket uppmärksammad uppsättning vid operafestivalen i Glyndebourne 1996 i regi av engelsmannen Peter Sellars. Samma uppsättning spelas nu på Opera National du Rhin i Strasbourg. ”Theodora” som vid premiären i London 1750 gjorde fiasko, var en av Händels egna favoriter och var ursprungligen inte komponerad för operascenen, eftersom religiösa dramer var förbjudna på brittiska scener ända fram till 1900-talet.
”Theodora” är inte kyrkomusik utan ett väldigt drama och har under åren emellertid satts upp som traditionell opera, men den är dock inte särskilt ofta spelad.
Operan utspelas år 304 e.Kr. i Antiokia, under den romerska ockupationen av Syrien då Diocletianus var kejsare och handlar om den romerska statens förföljelse mot de första kristna. Förföljelsen drabbar den unga Theodora som är en av den nya religionens tillbedjare. Hon möter den romerske soldaten Didymus som är kritisk till statens påbud och hon övertygar honom om kristendomens styrka och rättvisa. Den romerske makthavaren Valens låter fängsla Theodora, men Didymus hjälper henne fly. Didymus fängslas och döms till döden av den rasande Valens. Både Didymus och Theodora avrättas.
Det svåra problemet med ”Theodora” är att regissören måste förvandla Händels oratoriearior – som tenderar att bli till långa meditationer över intrigen, eller bli etiska kommentarer till historien – till dramatik. Peter Sellars gör det genom att förlägga handlingen till vår tid och vår historiska situation med minimalistisk scenografi som endast består av några gigantiska romerska glasvaser i olika stadier av sönderfall. En nästan övertydligt symbolik för den romerska statens moraliska bankrutt.
Ensemblen har moderna kläder och frisyrer. Valens är klädd i mörk kostym och slips och undertecknar dödsdomen med en vanlig kulspetspenna. Soldaterna är beväpnade med automatvapen (fast de sjunger om ”svärd”) och deras uniformer ger associationer till vakterna i Guantanamo Bay. När staden firar de romerska gudarna sker det med en sexualiserad orgie med huliganvåld.
Massmedia med TV-team, fotografer och nyhetsjournalister rusar över scenen för att bli först i bevakningen av de politiska händelserna.
Peter Sellars anlägger en närmast klinisk syn på det oundvikliga slutet. Under den plågsamt utdragna avrättningsscenen är Didymus och Theodora fastspända vid bord där de ges en dödsbringande giftinjektion. En modern och ”human” avrättning som blir ett inlägg mot dödsstraffets barbari.
Hela föreställningens modernisering känns helt naturlig och förstärker tragedin.
Över huvud är det en intensiv föreställning med starka sångare. Sopranen Mireille Delunsch som Theodora är en tonsäker och uttrycksfullt trovärdig martyr under en hänsynslös förföljelse. Countertenoren Steven Wallace är utmärkt som den tvivlande soldaten Didymus. Hans falsettsång ger föreställningen en särskil stämning och kvalitet. Händel skrev f.ö. rollen som Didymus för den berömde italienske kastratsångaren Gaetano Guadagni.
En av dominanterna i Strasbourg är mezzosopranen Yvonne Howard som Irene, ledare för den kristna rörelsen i Antiokia. Howard tar ut det väsentliga ur dramat och har full kontroll över rollens karaktär. Irenes hetta bryts mot Valens iskyla. Jonathan Best är strålande som den iskalle, helt empatilöse och korrupta maktmänniskan som till slut bryts ner av sin egen makts tyngd. Han blir på något sätt urtypen för alla västliga ledare under de senaste 25 åren – eller mer.
Övriga roller är utmärkt besatta av Matthew Beale som Didymus vän den romerske soldaten Septimus och Guillaume Zabé i den lilla, men viktiga budbärarrollen.
Ljussättningen är mycket känslig och speglar musikens olika stämningslägen. Intressant är också körens och solisternas avancerat koreograferade handdanser som uttrycksfullt illustrerar handlingens utveckling ända till slutet.
Det här är en mycket stark föreställning av ”Theodora” som med sina kopplingar till nutid stannar länge i minnet.

Fotnot: Händels oratorium har en historisk bakgrund. De första århundradena efter Kristus var minst sagt turbulenta i den romerska världsmakten. Diocletianus (ca 243– 316) utropades av militären till kejsare 284. Han tog sin vapenbroder Maximiamus till medkejsare och båda tog var sin underregent. Dessa fyra fick var sin riksdel att förvalta, men Diocletianus behöll den slutgiltiga makten. Han genomförde en omorganisation av det romerska samhället med tydlig gräns mellan den militära och den civila förvaltningen. Han inledde 303 en omfattande förföljelse mot de kristna, eftersom deras tro inte tillät full underkastelse under staten. Diocletianus avgick 305 och bosatte sig i Dalmatien, i Spalato (idag Split).
I Syrien regerade Valens, bror till kejsaren Valentianus som delade på sitt rike varvid Valens fick den östra delen.
Sthig Jonasson
   
 
 
Mireille Delunsch och Steven Wallace i den plågsamt utdragna avrättningsscenen.  
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2004-11-06