Gustaf Gründgens var från 1934 Tredje rikets mäktigaste kulturbyråkrat och chef för den Preussiska statsteatern , utnämnd av ministerpresident Göring. Efter kriget hamnade han i kortvarig sovjetisk fångenskap och avnazifierades, redan 1946 uppträdde han vid Deutsches Theater i Östberlin och samma år kom han ut från DDR och arbetade sedan vid olika Västtyska teatrar. Som skådespelare har han gått till teaterhistorien som Mefisto i Goethes drama ”Faust”, den rollen spelade han första gången i teaterlegenden Max Reinhardts uppsättning 1932 och sista gången i egen regi 1957. Att just Mefisto blev Gründgens paradroll är som en parodi på det demoniska draget i skådespeleriet.
Lucas Svenssons monolog ”Sympati för djävulen” på Strindbergs Intima Teater utspelas de sista timmarna i Gustaf Gründgens liv. Han sitter ensam på ett hotell i Manilla n yårsaftonen 1963: den unge pojke han har med som lekkamrat på en jorden-runt-resa har flytt till en ung engelska.
Det är som om Gründgens repeterar sin roll en sista gång innan han sätter på sig en kimono, vitsminkar sig som Mefistofeles, dämpar ljuset, sväljer alldeles tillräckligt många sömntabletter och tar sin sista morfinspruta. Han sätter fingret mot munnen innan allt är slut.
Rikard Wolff är enastående koncentrerad i sin roll som Gründgens som lätt bytte ideologi, från kommunism till nazism, när det lönade sig och som bejakade sin homosexualitet. Wolff växlar med suverän säkerhet från den föraktfulle karriäristen till den skröplige mannen på väg mot livets frivilliga slut, men med alla teatrala gester i behåll. Efter år av framgångar är han nu bara en ömkansvärd ensam 64-åring som förlorat tron på att kulturen kan stå emot civilisationen.
Linus Fellbom, som debuterar som regissör, gör en föreställning som känns in i hjärterötterna. Wolff tittar på publiken, talar direkt till den, och gör Gründgens till en självlysande och en rätt sympatisk djävul som kommer oss nära. Litet för nära för att vi inte skall drabbas av iskyla inför vår egen skröplighet.
I ”Sympati för djävulen” låter Rikard Wolff hela sitt stora skådespelarregister blomma ut. Imponerande och skrämmande.