Sthig Jonasson
Sweet Charity hos Wallmans Intiman

Nanne bäddar för långkörare som den kärlekstörstande Sweet
Scen: Wallmans Intiman
Musikal: Sweet Charity
Idé: Bob Fosse efter Fellinifilmen ”Cabirias nätter”
Musik: Cy Coleman
Text: Neil Simon
Sångtexter: Dorothy Fields
Översättning: Anders Albien
Regi: Peter Björk
Scenografi: Marianne och Peter Dillberg
Kostym: Lars-Åke Wilhelmsson
Koreografi: Per-Magnus Andersson
Musikledning: Peter Grönvall
Medverkande: Nanne Grönvall, Grynet Mollvig, Kim Sulocki, Rafael Edholm, Tine Matulessy, Elisabeth Edgren, Lena Engman, Elin Rubesson, Lars Säfsund
Ensemble: Tomas Ahlgren, David Dalmo, Victor Molino, Urban Haglund, Jennie Larsson, Lisa Börjesson, Vera Prada
Spelas t.o.m. 13 maj (kan förlängas), speltid ca. 2 tim. 40 min.

 

När Nanne Grönvall för några år sedan musikaldebuterade i en biroll var det väl så där ganska bra, men när hon nu gör huvudrollen som den naiva och troskyldiga dansvärdinnan Charity Hope Valentine i "Sweet Charity" på Intiman är det verkligt bra. Från schlagerstjärna till musikalstjärna – inte illa.
Ursprungligen bygger ”Sweet Charity” på Antonioni Fellinis film "Cabirias nätter" som den geniale koreografen Bob Fosse gjorde till Broadwaymusikal och en framgångsrik film 1969 med Shirley MacLaine.
Musikalen utspelas i New York 1966 och är e gentligen en förfärligt tunn historia om den godhjärtade Charity som försörjer sig på en sunkig dansklubb dit män kommer för att dansa med unga kvinnor och där gränsen mellan att dansa och ”dansa” är mycket flexibel. Hon längtar så mycket efter kärlek, dessvärre faller hon alltid för fel män, blir utnyttjad och sviken. Men h on reser sig och är beredd för nästa mansprojekt.
Enbart Nanne Grönvall som den kärlekstörstande Charity gör det värt att besöka Intiman. Utöver att Nanne kan sjunga och dansa hittar hon rätt ton och tajming i spelscenerna och det ger en omedelbar publikkontakt. Några nummer är verkliga showstoppare som hennes le k med en chapeau-claque i musikalens mest kända nummer "Dom skulle se mig nu" ("If they could see me now").
De två manliga rollerna Vittorio och William är välspelade av Rafael Edholm och Kim Sulocki. Edholm gör sin roll som en lika egocentrisk som blaserad italiensk filmstjärna och förste älskare. Han faller inte ner i den etniska lyteskomikens träsk utan håller distans och med en blixtrande självironi som nästan gör Vittorio till en passande man för Charity – om han inte redan var upptagen. Kim Sulocki bygger en komisk karaktär mitt i musikalens nödvändiga schabloner som den snälle men neurotiske revisorn William. Han är verkligen ”ett vandrande sammanbrott” och det är inte svårt att förstå Charity som utan sentimentalitet till sist dumpar honom.
”Sweet Charity” på Intiman har inget kvar av den svärta som finns i filmen, trots att m ånga scener är som kopierade från filmen. Det gäller inte minst Bob Fosses danser och det är när de rutinerade dansarna släpps loss i flera eleganta dansnummer som föreställningen lyfter till den rätta höjden . Sorgligt nog är musiken förinspelad och det blir litet mekaniskt – men Nanne och dansarna gör gör att man ofta glömmer den burkade musiken.
I ”Sweet Charity” dräller det av glitter och eleganta scenlösningar mycket dans av en skicklig och samdansad ensemble – och Nanne Grönvall. Det räcker långt för att Intiman skall få ännu en långlivad succé.

  Sthig Jonasson

 
 
  ©Sthig Jonasson
Foto:

 

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2006-02-13