”Sweeney Todd” är berättelsen om en hämndlysten barberare som återkommer till London efter att ha blivit oskyldig deporterad till Australien för brott han inte begått. När han kommer tillbaka finner han att hustrun har dött och hans dottter har tagits omhand av en domare som visste att Sweeney dömdes på falska grunder. Sweeney skall hämnas och han får en utsökt chans när han åter öppnar sin raksalong och lierar sig med mrs Lovett, en pajbagerska i våningen under. Efter någon tids samarbete smakar Mrs Lovetts pajer bättre än någonsin och affärerna går lysande medan kropparna staplas i källaren i väntan på att malas ner.
Regissören Vernon Mound har förlagt Värmlandsoperans nattsvarta nyuppsättning av Stephen Sondheims splattermusikal ”Sweeney Todd” till det ökända dårhuset Bedlam i 1800-talets England: Ett vitkaklat helvete där de intagna kan agera ut i våldsamma fantasier medan de förblir inlåsta.
Varför inte? Alla är ju mer eller mindre galna – inte bara Sweeney.
Hela ensemblen är på scenen samtidigt och de går in och ut ur sina olika roller och blir individer – var och en med sin karaktär. Det är musikteater av högsta klass.
Ett problem är att musiken ibland låter burkig utan akustik eftersom sångarna är mickade med ”myggor”. Något som är nödvändigt därför att Värmlandsoperans symfonietta inte får plats i salongen utan sitter i ett annat rum och bara hörs via fyra stora högtalare. Det gör också att textningen blir lidande.
Annars är ensemblen, som alltid i Karlstad, utomordentlig både i sång och skådespelande.
Timo Nieminen övertygar som Sweeney som söndersliten av sitt outsläckliga hat ibland bara sitter på en stol med rakkniven i handen, helt avstängd från världen i krampaktig väntan på att domaren skall komma. Eller också skär han iskallt halsen av sina kunder och levererar råvaran till mrs Lovetts pajer. Varje gång Nieminen öppnar munnen väller hatet ut – skrämmande och skickligt. Morden markeras av att en hink med blod slås ut på väggarna och till slut badar golvet i blod. Anne Bolstads pajfabrikör mrs Lovett – i samma korkskruvslockiga frisyr som Angela Lansbury i originaluppsättningen på Broadway – ger prov på stort musikalskådespeleri. Mrs Lovett älskar visserligen sina pajer, men hon trånar också hett efter Sweeney. Förgäves, eftersom hon inte förmår bryta igenom hans hat och nå fram till honom. För Todd är hämnden allt. Det är också hennes oförsiktighet som avslöjar verksamheten för Tobias Ragg välspelad av den rutinerade Christer Nerfont. Tobias är först en hunsad medhjälpare till en charlatan sedan kärlekstörstande medhjälpare till mrs Lovett. Todds kidnappade dotter, den hårfagra Johanna (Natalie Hernborg) och hennes älskade Anthony (Peter Gröning) gör mycket bra prestationer, även om de kommer litet på mellanhand när Sweeneys blodtörst slår ut i fullt vansinne. Deras duetter hör till musikalens vackraste nummer. Och ändå har ”Sweeney Todd” många andra vackra nummer som går på tvärs mot handlingen.
Minnesvärda biroller är de genuint onda domare Turpin (Erik Gullbransson) och hans handgångne man vaktförman Beadle (David Lundqvist). Det som till sist får Sweeney att inse vart hans hat leder är när han dödar en stackars tiggerska. Cecilie Nerfont gör hennes tragik uppenbar.
”Sweeney Todd” är en storslaget grym musikal som visar vad Värmlandsoperan förmår göra också med små scenografiska medel.