Den nyskrivna svenska operan ”Svall” handlar om hedersmord, ett ämne som idag är påträngande och angeläget och som dessutom kan sägas vara ett typiskt ämne för en opera – en man och en kvinna försöker att älska varandra, deras värld störtar samman, de dör.
”Svall” bygger på de tragiska morden på invandrarflickorna Fadime, Pela och Sara. Handlingen kretsar kring den unga invandrarkvinnan Aida som lever med skyddad identitet och med ständig livvakt. Aidas syster Fadela förälskade sig i en vanlig svensk kille och flyttade samman med honom för att leva ett normalt liv och kunna lyssna på den musik hon själv valde – om så Gärdebylåten(!). M en enligt en förvriden subkulturs hederskodex drog hon vanära över familjen. Hennes pojkvän mördades och under en resa hem till kurdiska Irak drabbades Fadela av familjepatriarken Pektars mordlystna maktanspråk över familjen. Hon mördas av sin far Makrud som efter dådet drabbades av samvetsförebråelser medan brodern Arim hetsas att försvara familjens alltmer ihåliga heder.
I ”Svall” står två skenbart oförenliga kulturmönster mot varandra. I det ena dominerar familjehedern i det andra kärleken och kvinnans rätt att leva fritt utan att lyda den manliga hierarkien. Claes Fellbom har skrivit sitt libretto på ett vardagligt talspråk som ger en tydlig koppling till det delvis realistiska skeendet. Till den dramatiska handlingen har Daniel Börtz skapat en subtilt känslig musik som genomlyser rollerna. Så långt är det gott och väl, problemet är att det finns ett glapp mellan musik och text. Huvudsaken har blivit att peka på lidandet och det orättvisa i Fadelas och Aidas liv och det är då som ”Svall” blir alltför tunn och allt för politiskt korrekt. Men det är väl nästan omöjligt att få en genomträngande politisk och kulturell analys av hedersförtryck i en opera.
I ”Svall” är det solisterna som får historien att leva. Katarina Giotas som Fadela är föreställningens självklara medelpunkt. Fadela tror på godheten och blir ett offer för sin godtrogenhet. Liine Carlsson är en stark och intressant Aida. Hennes tragik ligger i att hon inte kan göra sig fri ur sin kulturs fundamentalism och i en oförlöst längtan efter en egen kärlek.
Per-Arne Wahlgren sjunger smärtfullt fadern Markuds roll när han måste välja mellan kärleken till sin dotter och familjens ära. Brodern Arim (Karl Rombo) är bortom all räddning medan John Erik Elebys iskalle Pektar inte tvekar om att ära är något man mördar sig till.
Regissören Elisabet Ljungar har skickligt duckat undan från att visa upp en fördomsfull bild av invandrare i en vanlig svensk förort. I stället försöker hon hålla en sorts jämvikt i historien och skapa förståelse också för fadern Makrud. Även om det inte finns någon förståelse och någon förlåtelse att få för honom.
Problemet är väl att ”Svall” inte förmår att konstnärligt gestalta hedersmordsproblem på något rimligt sätt. Ett angeläget ämne betyder inte att resultatet blir bra. Men Katarina Giotas och Liine Carlsson gör i alla fall ”Svall” till en både se- och hörvärd opera.