Dramaten spelar nu den egyptiske författaren Tawfik al Hakims ” Sultanens hemlighet”. Den skrevs 1960, men av självbevarelsedrift i Nassers Egypten förlade al Hakim handlingen till 1200-talet.
Det är en ganska konventionell historia som i allegorisk sagoform skildrar förhållandet mellan makt och rätt. Det handlar om en mäktig s ultan som ställs inför valet mellan att med våld tysta sanningen eller att följa lagen, hur obehagligt det än är. Grunden till Sultanens, och statsbyråkratins, dilemma är han köptes som slav av den förre sultanen och uppfostrades som en blivande härskare. Av ett fånigt förbiseende utfärdades inte något fribrev innan den gamle sultanen dog och den nye blev härskare. Sultanen är alltså i lagens mening en slav och statens egendom – men i alla fall envåldshärskare. Han beslutar sig, efter viss vånda, för att han för formalias skull skall säljas på auktion för att omedelbart friges. Han köps av en kvinna med orättvist dåligt rykte, och hon vill ha en natt med honom innan han får sin frihet. S lavinnor kommer varje natt till hans säng, men den här kvinnan är något annat – hon vill bara prata. Det blir en natt som handlar om frihet och rätt och som ger sultanen en ny syn på sig själv och världen.
Men det blir aldrig någon särskilt djup diskussion om lagen versus svärdet. Åskådarna får nöja sig med en rad goda skådespelarinsatser i en saga för vuxna om österlandet. Att det är en saga markeras redan från början när S agoberättaren (Erland Josephson) glider in på en flygande matta, likt en annan herr Omar. Berättelsens huvudperson är givetvis Sultanen med beslutsvånda och samvetsproblem spelad av en ganska tillbakahållen Fares Fares, annars är h andlingens centrum en dödsdömd slavhandlare som vet sanningen om sultanen. Det är egentligen en biroll som Ingvar Kjellson gör till en stoisk man som ser på sitt förestående öde med avspänt lugn och viss medkänsla med den känslige bödeln ( Mats Bergman) som blir nervös av det mesta. Flera andra gör det bästa av sina rätt tunna roller: Morgan Alling som Vesiren som glömde ordna Sultanens friskrivningspapper, Björn Granath som den rättrådige och översmarte domaren, Hassan Jafaris som toffelförsäljare försöker kursa tofflor till publiken på första bänk och Özz Nûjens böneutropare som kallar till morgonbön antingen vid middagstid eller vid midnatt – allt efter behov och mot hederlig betalning.
Efter auktionen fokuseras föreställningen mot den föraktade förmodade bordellmamman (Melinda Kinnaman) som visar sig vara både smart och bildad. Hon tänker minsann prata sig genom natten hon har köpt med Sultanen och deras samtal glider från deras personliga erfarenheter till en diskussion om rätt och makt och hur de står mot varandra.
”Sultanens hemlighet” innehåller allvar lika väl som fars uppblandad med lek och magdans, men ändå är föreställningen märkligt seg och stundtals alltför lång. Problemet är att pjäsens allvar inte tas till vara, textens svagheter alltmer uppenbaras. Det blir aldrig någon riktig konflikt. Allt är upplagt så att vi i publiken egentligen aldrig skall ha något val. Rätt är rätt och våld är fel.
Och …