Krister Classon skriver samtidsfarser, eller snarare samtidsteater. I komisk form speglar han vår tid och – i viss mån – våra värderingar. Han gör det framgångsrikt, inte minst på Vallarnas friluftsteater i Falkenberg med sommarfarser, t.ex. om de mycket oense börderna Nilsson och deras värld.
"Stulen kärlek" spelades förra året i Göteborg och gav också Classon en guldmask för årets bästa regi. ”Stulen kärlek” har nu kommit till Wallmans Intiman med i en i stort sett oförändrad ensemble.
Intrigen är inte ovanlig i farser, den bygger på att rätt personer aldrig skall mötas – och tala om samma sak. Alltså: Evald (Bertram Heribertson) och Berit (Sanna Ekman) lever i ett stendött äktenskap och skilsmässan är bara en tidsfråga. En ovan tjuv, Bosse, bryter sig in i parets villa och överraskas av en försäkringsmäklare, som kommer för att värdera en förmodat dyrbar tavla. Samtidigt skall ett äldre par flytta in i grannkåken, men flyttbilen med nycklarna dröjer.
Det går galet redan från början. Självklart smiter inte Bosse (Mikael Riesenbeck) när han har chans utan drar en ”liten” lögn för att bli av med försäkringsmäklaren (Ulf Dohlsten) som i stället raskt utvecklar en avsevärd troskyldig beskäftighet kopplad till ett påfrestande amatörpsykologiserande. Väl så långt har Bosse inget val längre: han måste fortsätta ljuga, alltmer fantasifullt och missuppfattningarna blir bara fler. Men märkligt nog håller det sig på en trovärdig nivå. Mer råddigt blir det när Evald och Eva båda oväntat kommer hem, samtidigt som pensionärerna Eva (Laila Westersund) och Adam (Thomas Hedengran) ständigt dräller in och ut i villan. Slutet är både förutsebart och litet oväntat, men det ordnar givetvis upp sig för alla.
Classon håller sig hela tiden (nästan, i alla fall) väl över bältet, nästan värst är Adams troskyldiga kommentar: ”Eva vill inte när ljuset är tänt och jag är mörkrädd.”
Det här är ren underhållningsteater. Vad mer kan man begära?