” Hög och ren konstnärlig anda
råder i vår skådespelartrupp.”

När det resande teatersällskapet anländer till Stadra – eller om det är Vimmerby – är det med sång.
Å ret är 1848 och teaterdirektör Sjövall har problem med sin resande teater, det går inget bra. Ekonomin är körd i botten, han har flytt från kreditorer, aktörerna vill ha sina arvoden och värdshuskrögaren vill ha betalt för logi och mat. Det är klart han i ett anfall av klarsyn utbrister: ”Fan må vara teaterdirektör!”
I Vimmerby skall man spela en antik tragedi skriven av Sjövall själv. Eftersom det inte finns någon scen i Vimmerby sätts pjäsen upp i en lada – precis som i Stadra där man ju också spelar i en lada.
Författaren August Blanche utsätter direktör Sjövall för en rad förargligheter och komplikationer i ”Ett resande teatersällskap” (som ursprungligen hette: ”En tragedi i Wimmerby”). Värst är att till Vimmerby, kommer också garvareänkan Gråström från Västervik. När hon får syn på Sjövall vill hon ha betalt för en mantel i skinn och dessutom är hon förbannad på sin son, Teodor, som förälskat sig i Sjövalls dotter Josefin och rymt från en lysande bana som kamrer för en osäker framtid som hjälte i diverse nyskrivna skådespel av tvivelaktig halt.
Sjövall räddas dock av att pjäsen gör succé, tack vare ett resolut ingripande av den rasande Gråström som upptäckte den förlupne sonen på scenen.
Magnus Wetterholm spelar den förförande teaterdirektören Sjövall och Ia Langhammer den krävande garvareänkan Gråström med ett minspel och en röst som avslöjar att henne skämtar man inte med. I varje fall inte mer än en gång. Samspelet mellan Wetterholm och Langhammer tar ett skutt när Gråström sig själv ovetande plötsligt gör scendebut och succé.
Det unga kärleksparet Josefin och Teodor spelas av Emilie Strandberg och Martin Sundbom med lagom distans till sina roller där gränsen är flytande mellan teaterrollerna i det antika skådespelet och rollerna som förälskat par. Rollerna glider omärkligt i och ur varandra och ger en spännande vinkel.
Josef Säterhagen går skickligt balansgång mellan komedi och tragedi som aktören Ölander som både har ett socialt samvete och god aptit på mat och dryck, särskilt det senare.
Man skall kanske inte övertolka August Blanches vilja att få i en social tendens i spelet. Men visst hyser han sympatier för februarirevolutionen i Frankrike 1848 som har gett ett demokratiskt styrelseskick i den s.k. Andra republiken. Just det skeendet bildar en lös politisk bakgrund till spelet.
Vid sidan av teatersällskapets inneboende konflikter finns också en social konflikt mellan den uppåtgående borgerligheten i städerna och de kulturarbetare, aktörer och komedianter som var illa sedda, men som i alla fall stod för landsortens kulturinslag. Den konflikten syns både i garvareänkan Gråströms motvilja mot Teodors kärlek till aktrisen Josefine, och Sjövalls förakt för de borgare som inte förstod sig på Konsten – annat än vid inropningarna.
På den minimala scenen ryms inte så mycket till scenografi. Det lilla utrymmet tas väl till vara i andra aktens fiffigt uppbyggda scen där vi får följa Sjövalls antika grekiska drama från kulissen och både se skådespelarna slita med sina omöjliga roller och den lätt förbryllade publiken, representerade av garvareänkan och krögaren, som bevittnar skådespelet.
Magnus Wetterholm har satt upp en av svensk sommarteaters höjdare som är både roande och oroande. ”Ett resande teatersällskap” är inte enbart ren och skär underhållning utan ger också anledning till eftertanke.
På Stadra gör man nu ett uppehåll i några veckor för att återkomma den 20 juli och spelar sedan till den 1 augusti.

	Sthig Jonasson
Salongen i Stadra sommarscen. Sjön utanför dörren och stegen som går upp till balkongen.

© Sthig Jonasson Foto:Kerstin Ramdén