| Sthig Jonasson Sport & Fritid |
|
| Nyskriven opera på Operan |
Scen: Operan |
| I bakgrunden till Thomas Jennefelts och Niklas Rådströms nyskrivna opera ”Sport & Fritid” finns Erik Saties pianosvit ”Sports et divertissements” som en svårfångad inspiration. Just Satie finns f.ö. med på scenen i en stum roll som den vilsne skidåkaren Erik i kläder och utrustning som var tämligen moderna vid mitten av 1950-talet. Även om ”Sport & Fritid” inte är helt lyckad, är den i alla fall ett bra exempel på den moderna operans gränsöverskridande motivval. Trots att de bärande rollerna kreeras av sportklädda sångare som utövar någon form av sport så skildrar inte operan så mycket av sportens värld som om människans utsatthet. Att livet liknar tävlingsbanan och tävlingsbanan liknar livet är en ganska vanlig uppfattning, men allt sportande är ju inte en metafor för livets skoningslöshet. Varken på operascenen eller i levande livet. Handlingen i ”Sport & Fritid” är lösligt sammansatt. Huvudpersonen Laura får en fotboll i huvudet och när hon vaknar har hon hamnat i idrottens värld. Där är eliten på banan medan de utslagna och otillräckliga hamnar i ett sunkigt omklädningsrum. Sångarna gör utmärkta insatser och ger operan en tydlighet som föreställningen så väl behöver. Lena Hoels Laura söker en mening med sitt liv och kommer i mer eller mindre närkontakt med Lena Nordins iskalla ”Domarjävel” som har en överdriven och hysterisk fixering vid spelets regler. Nordin låter sin röst bli vasst slipad till operans mest nyansrika och spännande roll. Lars Arvidson är idrottsmannen som springer för att springa, ofta i expressiv slow motion, och ingenstans är hans mål. Där finns också ”Hopperskan” (Eva Sahlin) med en ständig ritual hämtad från Kajsa Bergqvists och Carolina Klüfts hoppförberedelser, men ”Hopperskan” kommer aldrig längre än till gesterna. Niklas Björling Rygert är sportens fanatiske "Utövaren" som hamnat på fel sida om linjen och tas av planen som förlorare. Han kommer aldrig tillbaka hur mycket han än strävar och längtar efter come back: ”They never come back.” Harald Nygrens upphetsade radiokommentator låter sportens alla tomma floskler förvandlas till ett närmast autentiskt sportreferat medan operans kör uppträder både som entusiastisk publik och som utövare av sporter där förlorarna hamnar i en gyttjegrop eller stupar på mållinjen. Regissören Åsa Melldahl har tagit till vara sportens inneboende dramatik och låtit den få formen av ett existentiellt trauma som drabbar alla – vinnare som förlorare. Bengt Gomér har gjort en scenografi som ger associationer till de stålburar där amerikanska fribrottare pucklar på varandra i något av TVs mer våldsamma och välkoreograferade underhållningsprogram. Allt medan Jennefelts musik samspelar väl med Niklas Rådströms libretto som verkar sprunget ur sportjournalistikens allra värsta tomhet. Problemet är att de existentiella frågorna aldrig får något djup och Lauras öde blir aldrig vare sig verkligt eller viktigt. Det blir oengagerat. Ack, om Operan hade en studioscen som lämpade sig för experiment och branta svängar i repertoaren. Där skulle ”Sport & Fritid” göra sig bättre än som nu på den stora scenen. |
|
| Sthig Jonasson | |
| ©
Sthig Jonasson Foto: |
 |
Jonasson förlag |
|