|
|
| Värd en resa till
Norrköping |
Scen:
Östgötateatern, Norrköping
Musikal: Spelman på taket
Författare: Sholem Aleichem
Musik: Jerry Bock
Libretto och sångtexter: Joseph Stein och Sheldon Harnick
(Översättning Gösta Bernhard)
Regi: Hans Wigren
Scenografi och kostym: Agneta Skarp
Koreografi: Mattias Carlsson
Kapellmästare: Janne Lindstedt
Medverkande: Christian Zell, Gunnel Samuelsson, Martyna Lisowska,
Karin Oscarsson, Linda Skoglund, Liselott Lindeborg, Gustaf Appelberg,
Krister Kern, Willy Boholm, Gunnar Hultkvist, Mats Huddén,
Joacim Hedman, Cecilia Falkebring, Elenor Heiborn m.fl.
Fiolspelare på scenen: Emmy Lindström
Orkester
Spelas i Norrköping t. o. m. 19 november, i Linköping
15 december–17 februari 2007.
Speltid 3 tim. 10 min. |
| |
|
I
den lilla ryska byn Anatevka bor den judiske mjölkhandlaren Tevje.
Året är 1905 i tsarens Ryssland och det är synd om
Tevje: han är fattig, han har fem döttrar, en vasstungad
kärring och problem med Gud. Inte så att han tvivlar, men
Gud låter honom ständigt drabbas av bekymmer och förtretligheter.
Att hästen tappat en sko så han själv måste
dra sin kärra är nästan värre än tsarens
förtryck och att pogromer är hotande nära.
Tevje är bekymrad över den nya tidens seder: pojkar och
flickor dansar med varandra, de inte ber om tillstånd att gifta
sig och kvinnorna inte bara framför åsikter utan rent av
sätter sig upp mot männen. Företeelser som inte är
okända i dag heller. Men Tevje ser på sitt liv med en stor
portion svart judisk humor. Han tappar aldrig greppet och har alltid
ett – ibland hemmagjort – bibelcitat till hands. Tevje
pratar med sin Gud, grälar på honom ibland och ber om en
mindre förmögenhet, eller att Gud åtminstone någon
gång kunde avstå från det elände som drabbar
Tevje.
I Hans Wigrens uppsättning av ”Spelman på taket”
på Östgötateatern sitter fiolspelaren på ett
tak som i Chagalls målning – och runt omkring utspelas
byns myllrande folkliv. Publiken dras snabbt med i byns glädje
och sorg och plötsligt är den judiska kulturen varken avlägsen
eller exotisk.
I centrum står Christian Zell som Tevje. Han är lysande
och ger föreställningen en självklar tyngd och stadga
dessutom drar han upp tempot när föreställningen hotar
att stoppa upp efter de många sång- och dansnumren. Gunnel
Samuelsson gör Tevjes hustrun Golde visserligen vasstungad och
ironisk, men litet blek. Hon står ut med Tevje och i föreställningens
vackraste duett visar de, uppriktigt förvånade, en oändlig
kärlek till varandra efter 25 års äktenskap, där
de aldrig haft tid, ork eller ens en tanke på att fundera på
om de älskar varandra. Deras äktenskap var ett praktiskt
arrangemang av deras föräldrar som de aldrig ifrågasatt.
I sin strävan att gifta bort sina döttrar så fördelaktigt
som möjligt söker Golde hjälp av Jente (Liselott Lindeborg)
byns obetalbart pratiga och allvetande äktenskapsmäklerska.
Men de giftasvuxna döttrarna – Tzeitel, Hodel och Chava
(Martyna Lisowska, Karin Oscarsson och Linda Skoglund) – tar
för sig av de nya signaler som kommer från världen
utifrån och väljer själva sina män.
De tre friarna – en fattig skräddare som drömmer om
en symaskin (Gustaf Appelberg), en radikal student som drömmer
om revolutionen (Krister Kern) och en ung ryss (Joacim Hedman) –
är väl inte de svärsöner Golde och Tevje önskar
sig. Men får Tevje bara resonera litet med Gud och sig själv
så accepterar han och ger sin välsignelse – även
om det sitter långt inne när det gäller Chava och
hennes ryska kärlek. Tevjes kärlek till döttrarna är
större än hans rädsla för Golde, men när
det gäller att övertyga Golde om att bryta ett löfte
att slaktaren Lazar Wolf skall få äkta Tzeitel så
utvecklar han sin fantasi till en formlig mardröm med gravstensbalett,
andar och vindlande slöjor. När så Tevje lyckats och
Tzeitel får gifta sig med den fattige skräddaren tackar
han uppåt för hjälpen.
De viktiga rollerna är välbesatta och inte heller bland
birollerna saknas goda krafter. Små mästerverk av sina
roller gör Willy Boholm som den besuttne men försmådde
slaktaren Lazar Wolf, Gunnar Hultkvist som rabbin och Mats Huddén
som den ryska övermaktens redskap med moraliska betänkligheter.
”Spelman på taket” pendlar snabbt mellan olika stämningslägen
och den sentimentalitet som är såväl hotande som näraliggande
neutraliseras av den djupa svärta som finns i uppsättningen.
Här är nära till både skratt och gråt.
Det slutar i uppbrott och flykt, men ger hopp om att kärleken
segrar till slut.
En judisk sorg i rosenrött.
De stående ovationerna vi premiären var välförtjänta.
”Spelman på taket” är värd en resa till
Norrköping.
|
| |
Sthig
Jonasson |
| |
|
| |
|