Sthig Jonasson
Spelman på taket, Östgötateatern

Värd en resa till Norrköping

Scen: Östgötateatern, Norrköping
Musikal: Spelman på taket
Författare: Sholem Aleichem
Musik: Jerry Bock
Libretto och sångtexter: Joseph Stein och Sheldon Harnick (Översättning Gösta Bernhard)
Regi: Hans Wigren
Scenografi och kostym: Agneta Skarp
Koreografi: Mattias Carlsson
Kapellmästare: Janne Lindstedt
Medverkande: Christian Zell, Gunnel Samuelsson, Martyna Lisowska, Karin Oscarsson, Linda Skoglund, Liselott Lindeborg, Gustaf Appelberg, Krister Kern, Willy Boholm, Gunnar Hultkvist, Mats Huddén, Joacim Hedman, Cecilia Falkebring, Elenor Heiborn m.fl.
Fiolspelare på scenen: Emmy Lindström
Orkester

Spelas i Norrköping t. o. m. 19 november, i Linköping 15 december–17 februari 2007.
Speltid 3 tim. 10 min.

   
I den lilla ryska byn Anatevka bor den judiske mjölkhandlaren Tevje. Året är 1905 i tsarens Ryssland och det är synd om Tevje: han är fattig, han har fem döttrar, en vasstungad kärring och problem med Gud. Inte så att han tvivlar, men Gud låter honom ständigt drabbas av bekymmer och förtretligheter. Att hästen tappat en sko så han själv måste dra sin kärra är nästan värre än tsarens förtryck och att pogromer är hotande nära.
Tevje är bekymrad över den nya tidens seder: pojkar och flickor dansar med varandra, de inte ber om tillstånd att gifta sig och kvinnorna inte bara framför åsikter utan rent av sätter sig upp mot männen. Företeelser som inte är okända i dag heller. Men Tevje ser på sitt liv med en stor portion svart judisk humor. Han tappar aldrig greppet och har alltid ett – ibland hemmagjort – bibelcitat till hands. Tevje pratar med sin Gud, grälar på honom ibland och ber om en mindre förmögenhet, eller att Gud åtminstone någon gång kunde avstå från det elände som drabbar Tevje.
I Hans Wigrens uppsättning av ”Spelman på taket” på Östgötateatern sitter fiolspelaren på ett tak som i Chagalls målning – och runt omkring utspelas byns myllrande folkliv. Publiken dras snabbt med i byns glädje och sorg och plötsligt är den judiska kulturen varken avlägsen eller exotisk.
I centrum står Christian Zell som Tevje. Han är lysande och ger föreställningen en självklar tyngd och stadga dessutom drar han upp tempot när föreställningen hotar att stoppa upp efter de många sång- och dansnumren. Gunnel Samuelsson gör Tevjes hustrun Golde visserligen vasstungad och ironisk, men litet blek. Hon står ut med Tevje och i föreställningens vackraste duett visar de, uppriktigt förvånade, en oändlig kärlek till varandra efter 25 års äktenskap, där de aldrig haft tid, ork eller ens en tanke på att fundera på om de älskar varandra. Deras äktenskap var ett praktiskt arrangemang av deras föräldrar som de aldrig ifrågasatt.
I sin strävan att gifta bort sina döttrar så fördelaktigt som möjligt söker Golde hjälp av Jente (Liselott Lindeborg) byns obetalbart pratiga och allvetande äktenskapsmäklerska. Men de giftasvuxna döttrarna – Tzeitel, Hodel och Chava (Martyna Lisowska, Karin Oscarsson och Linda Skoglund) – tar för sig av de nya signaler som kommer från världen utifrån och väljer själva sina män.
De tre friarna – en fattig skräddare som drömmer om en symaskin (Gustaf Appelberg), en radikal student som drömmer om revolutionen (Krister Kern) och en ung ryss (Joacim Hedman) – är väl inte de svärsöner Golde och Tevje önskar sig. Men får Tevje bara resonera litet med Gud och sig själv så accepterar han och ger sin välsignelse – även om det sitter långt inne när det gäller Chava och hennes ryska kärlek. Tevjes kärlek till döttrarna är större än hans rädsla för Golde, men när det gäller att övertyga Golde om att bryta ett löfte att slaktaren Lazar Wolf skall få äkta Tzeitel så utvecklar han sin fantasi till en formlig mardröm med gravstensbalett, andar och vindlande slöjor. När så Tevje lyckats och Tzeitel får gifta sig med den fattige skräddaren tackar han uppåt för hjälpen.
De viktiga rollerna är välbesatta och inte heller bland birollerna saknas goda krafter. Små mästerverk av sina roller gör Willy Boholm som den besuttne men försmådde slaktaren Lazar Wolf, Gunnar Hultkvist som rabbin och Mats Huddén som den ryska övermaktens redskap med moraliska betänkligheter.
”Spelman på taket” pendlar snabbt mellan olika stämningslägen och den sentimentalitet som är såväl hotande som näraliggande neutraliseras av den djupa svärta som finns i uppsättningen. Här är nära till både skratt och gråt. Det slutar i uppbrott och flykt, men ger hopp om att kärleken segrar till slut.
En judisk sorg i rosenrött.
De stående ovationerna vi premiären var välförtjänta. ”Spelman på taket” är värd en resa till Norrköping.

  Sthig Jonasson
   
 
  © Sthig Jonasson
Foto:

   

Jonasson förlag
Österängsgatan 19B,
753 28 Uppsala
Tel. 018/60 14 06
Mobil 070/582 83 65

e-post:sthig.jonasson@jora.info

 

Utlagd 2006-10-01