Gång på gång möts August Strindberg och Ingmar Bergman och vid varje nytt möte rycks ännu en mask från människorna. När nu Bergman för fjärde gången sedan 1941 sätter upp det skoningslöst grymma kammarspelet "Spöksonaten" känns det som om han sett och utforskat en ny sida i Strindbergs dramatik.
Föreställningen inleds och avslutas med Béla Bartóks ”Musik för stränginstrument, slagverk och celesta”. Det är så vackert att ögonen nästan tåras, men vad som sker mellan början och slut är inget vackert. Tvärtom, det är en uppvisning i leda och äckel. Det är en nattsvart föreställning där människorna är groteskt fula, giriga, hämndlystna och hatiska.
Spöksonaten drivs framåt av den inneboende kraften hos sina antiteser: det sköna blir fult, kärlek blir till förakt och verkligheten är en mardröm som det inte går att vakna upp ur.
När studenten kryper in på scenen är det bara för att möta blodsugaren direktören Hummel med röda inflammerade ögon, sned halvöppen mun som efter ett slaganfall och huvudet renrakat som på en modern musikalartist. Hela tiden torkar han sig om munnen och om händerna med allt blodigare trasor. Jan Malmsjö är en lysande Hummel och förvånansvärt mycket vid liv och upplivad när han lämnar den järnhjulsförsedda rullstolen för att snabbt och koreograferat trippa fram med hjälp av sina kryckor.
Studenten, Jonas Malmsjö, är Strindbergs sinnebild för den rena ungdomen som får sina illusioner om människorna effektivt krossade.
Studenten dras in i Hummels intriger mot invånarna i ett hyreshus som bebos av en överste av tvivelaktig karaktär, dennes galna hustru och en vacker dotter. Hummels idé är att koppla samman studenten med dottern för att samtidigt kunna krossa översten.
När Hummel går till angrepp sker det med bravur och skicklighet. Först köper han upp överstens skuldsedlar och får så total ekonomisk kontroll över familjen, sedan berövas översten på lager efter lager av social ställning och värdighet: medaljer, peruk, adelskap, överstegrad – inte ens löständerna får han behålla. Ändå lyckas Per Myrbergs degraderade överste bevara en del av sin värdighet, men han är också snabb att ta tillbaka alla sina falska sociala attribut när Hummel störtats från sin roll som sanningsvittne.
Ö verstens förtrycka, dyrkade och i ungdomen grymt vackra hustru sitter nu mumifierad i en garderob och skorrar som en papegoja ältande sin skuld i ett äktenskapsbrott. Gunnel Lindblom ger den knappt mänskliga kärringen en oväntad resning när hon liksom i en enda rörelse lämnar sin roll som dåre och tar sin rättmätiga plats i världen, med eller utan försoning.
Den anemisk bleka och livsodugliga dottern spelas en tillbakadragen smärta av Elin Klinga. Hon kommer in i en isblå högknäppt klänning, som från en föreställning av ”Fröken Julie” med kort lugg och hotfullt ridspö, men med blodiga underkläder.
Andra minnesvärda prestationer gör Margret Weivers Norström som en korkat fnittrande stiftsfröken. Örjan Ramberg gör en perfekt tolkning av betjänten Johansson som i valet mellan att hamna i fängelse eller bli hunsad betjänt hos Hummel egendomligt nog väljer det senare. Han är en förslagen skitstövel, inställsam och feg – allt efter vad situationen kräver. Ett porträtt av en samvetslös opportunist som alltid kommer att klara sig. Klarar sig gör också betjänten Bengtsson (Erland Josephson), han tvekar inte en sekund när han äntligen får sin hämnd på Hummel. Som så ofta med Josephson handlar det här om ett avmätt precist spel som låter ana en annan människa bakom masken.
Mänsklig är däremot inte Gerd Hagmans feta kokerska som suger kraft och liv ur husets invånare när hon själv tar all näring och låter köttet koka till trådiga slamsor och spär såsen med vatten och soya.
Det ligger ett drag av sepiafärgad stumfilm över delar av föreställningen. Skådespelarna kommer i första scenen in baklänges långsamt med ryggarna mot publiken som i en backande film. De rör stumt, viskningslöst, på läpparna: Elin Klinga ordnar ljudlöst med sina halvvissna hyacinter, Jonas Malmsjö ringer skrällande till operan för att ordna biljetter, men samtalet sker ljudlöst. Fast vadå, människorna kommunicerar ju ändå inte med varandra och vad spelar det då för roll om de frambringar ljud eller ej.
Scenografin är minimal: i fonden stora tygsjok där gatubilder projiceras. Scenens tomma yta inramas av ett högt tickande golvur och en staty av överstens hustru gjorde på den tiden hon var vacker som en grekisk gudinna. I strålkastarnas obarmhärtiga sken ser man hur det allergena dammet yr ur draperierna som vore det en uppmaning till huvudskyddsombudet att stänga hela teatern.
Spöksonaten är kanske den 82-årige Ingmar Bergmans avsked till Dramaten och det ger pjäsen en alldeles speciellt underton. Den åldrade mästarens hyllning till dem han brytt sig mest om i sin konst – skådespelarna.