Stockholms stadsteaters Klarascen handlar om ett meningslöst politiskt mord i den brutala maktkampen mellan två falanger inom partiet, eller ”organisationen”, som man säger. Den unge fanatiskt troende Hugo får i uppdrag att mörda Hoederer ledaren för en falang som driver en pragmatiskt reformistisk linje och vill kompromissa med de borgliga partierna. Hugo nästlar sig in som Hoederers sekreterare, men han tvekar inför sitt uppdrag när mordet hotar att bli en alltför abstrakt handling. Han kan skjuta Hoederer först när svartsjukan slår till. Efter mordet tar ingen i organisationen ansvar för uppdraget – det finns bara inte – och när Hugo återkommer efter flera år i fängelse visar det sig att partiet bytt sida och det ”rätta” är nu det som tidigare var ”fel”. Också Hugo mördas till slut på order från partiet.
Ragnar Lyth har bearbetat och förkortat Sartres pjäs från 1948 som då sågs som en kommentar till Stalins utrensningar av oliktänkande på 1930-talet, eller kanske mordet på Trotskij i Mexiko 1940, där mördaren, Jaume Ramón Mercader, hade infiltrerat Trotskijs organisation. Lyth har vidgat perspektivet till att gälla var och när som helst genom att flytta fram pjäsen till ett osäkert Europa om tio år.
Före mordet diskuterar Hugo och Hoederer politiken, moralen och människans frihet där den centrala frågan är vad som är viktigast – människan eller principerna. För Hugo som drivs av moralisk indignation parad till en fanatisk fundamentalism helgar ändamålet medlen och saken står över enskilda människoliv.
Skådespelarna gör det bästa av sina roller: Leif Andrée gör den gamle revolutionären Hoederer till en beräknande och pragmatisk politiker som vill ta makten i samhället med taktik och kompromisser i stället för med våld. För den ståndpunkten skall han nu dödas av Andreas Kundlers Hugo. En överklasspojke som blivit revolutionär därför att han vill ha handling inte prat. Eller om det är för att Hugo är totalt uttråkad av ett händelselöst borgerligt liv. För att rättfärdiga sig själv hävdar Hugo att politik är vetenskap och att man kan bevisa vem som har rätt. I bakgrunden finns Robert Panzenböcks iskalle apparatnic som beordrar mordet.
Pjäsen har två aktiva kvinnor: Jessica Liedbergs välbeväpnade Olga i tight läderklädsel som väljer ut Hugo till attentatet mot Hoederer och Sara Sommerfeld som Hugos yppiga bimbohustru som i andra akten blir en ifrågasättande betraktare med oväntad skärpa.
Klarascenens ”Smutsiga händer” är en överkoreograferad uppsättning som trots alla häftiga teaterestetiska finesser är alltför långsam, alltför litet reflekterande, alltför retoriskt pratsamt om politiken och alltför ointressant. Vadstena-Akademien tagit ännu ett djärvt och lyckosamt initiativ genom att sätta upp en nyskriven svensk opera som spänner över ett ämne som i sina enskildheter har en allmän giltighet som berör oss alla: Hur överlever man som människa när hela världen är en scen där alla är aktörer.