Scenografin till Samuel Becketts pjäs ”Slutspel” som nu spelas på Stockholms stadsteaters lilla scen, utgörs av ett bunkerliknande rum. Där sitter den blinde Hamm orörlig i en stol monterad på en platta med mycket små hjul på. Utanför finns inte mycket, ingen natur, havet har inga vågor och genom små gluggar utefter taket syns bara en ogenomtränglig gråhet. Inne finns en väckarklocka, en tubkikare, några skorpor, mamma och pappa (Nell och Nagg) i två blanka soptunnor, där finns också betjänten, eller vårdaren, Clov, som vill lämna Hamm, men har svårt att komma sig för att gå.
”Slutspel” är ingen allegorisk vision av världen efter kärnvapenkrigets ragnarök utan en pjäs som ser tillvarons absurda och kaotiska sidor för människor i en ofattbar situation.
Sven Wollters Hamm kan inte se och inte gå, ibland putsar han omsorgsfullt sina svarta glasögon. Som om det hade någon betydelse. Hamm styr Johan Ulvesons Clov med en visselpipa och en ström av ord. Clov tofflar runt i rummet; motvilligt och dystert utför han Hamms order. Clov kan inte sitta. ”Alla har sin specialitet”, säger Hamm. När Hamm tillfälligtvis är på gott humör berättar han långa poänglösa historier som tråkar ut de andra i detta brunmelerade helvete.
Wollter är säker i sitt spel: som om pjäsen var skriven direkt för honom och Ulveson har nog inte varit bättre på en scen. Ingvar Kjellson och Meta Velander som de gamla föräldrarna i soptunnorna. spelar med små medel och rörelser som blir mycket talande. Nell blir alldeles tom i blicken när Hamm berättar samma gamla långrandiga och utvikningsrika historia medan Nagg knoppar in.
Allt handlar om att hålla ut i väntan på slutet. Det är trist så det förslår, ändå blir föreställningen märkligt underhållande som när Clov lurar den blinde Hamm. Han gör inte det han påstår, och det ser publiken.
Det är stor teater med små – mycket små – medel.