Musikalen ”Singin´ in the Rain” berättar om den omvälvande tid i showbiz när stumfilm blev talfilm, då gamla holMusikalen ”Singing in the Rain” berättar om den omvälvande tid i showbiz när stumfilm blev talfilm, då gamla hollywoodstjärnor föll och nya kom. Musikalen bygger på den kanske bästa musikfilm som gjorts där Gene Kelly, Donald O´Connor, Debbie Reynolds och Jean Hagen spelade de ledande rollerna.
Att sätta upp ”Singin´ in the Rain” på scenen med risk för jämförelse med filmen fordrar kallblodighet och orubblig tro på att lyckas. Och på Oscars lyckas det: Här finns stor orkester, häftig scenografi – inklusive ösregn – och en ensemble som vet hur man tar till vara en glittrande rad av dans- och steppnummer.
För den som kanske inte har filmens närmast oskönjbara ”intrig” i närminnet: Året är 1927 och filmbolaget har problem med stumfilmsdivan Lina Lamont. När hon måste visa vad hon kan i talfilmens värld är hennes skådespelande inte så bra och rösten är bara för mycket. Hennes ständige motspelare Don Lockwood, med både röst och charm, har tröttnat på Linas divalater och pressens falska romansrykten, som Lina oförtrutet blåser under. Tröttnat har också regissören och filmbolagets ägare gjort, men så länge hennes beundrare kommer till biosalongerna är hon stjärnan. Linas omöjliga röst dubbas i hemlighet av Kathy en ung, vacker, välsjungande tjej med skådespelardrömmar. Det går ett tag men sedan avslöjas bluffen, en ny stjärna föds och Don och Kathy får varandra. Att allt sker i Hollywood är som det skall. Här har ju producerats tusen sinom tusen fåniga kärlekshistorier.
Musikalen följer filmen tätt i spåren. I rollen som Don Lockwood faller Rennie Mirro handlöst för Kathy. Mirro imponerar i dansscenerna med säker dans, säker timing och självsäker elegans. Hanna Lindblad gör Linas röstersättare Kathy. Hon lyckas ge den egentligen ganska svaga och litet trista rollen en energisk och utlevande spänning. Frågan är om inte Hanna är vår nästa stora musikalstjärna. Karl Dyall spelar Dons charmige och mycket dansante vän Cosmo.
De tre: Rennie Mirro, Karl Dyall och Hanna Lindblad dansar och sjunger precis så bra som behövs, men i skådespeleri blir de närmast utspelade av Sissela Kyle och Johan Rehborg.
Lina Lamont spelas av Sissela Kyle som har fått till en nasalt skränig röst, som är det värsta som hörts sedan Jean Hagen gjorde rollen i filmen. Det är mycket skickligt och Kyle levererar en lysande komik. Lika bra är Johan Rheborg som den självupptagne Hollywood-regissören Roscoe Dexter. Det är en pricksäker parodi på en ”konstnär” som vill så mycket, men kan så litet.
Bland mängden av dansnummer fastnar tre omedelbart i minnet: ”God morgon” är en av musikalens många steppnummer blir här en verklig showstopper där Hanna Lindblad tar ordentligt för sig mellan Mirro och Dyall. I "Ge dom skratt" (Make Em Laugh) blandar Karl Dyall humor och dansglädje med akrobatik, inklusive den berömda backflip Donald O´Connor gjorde i filmen.
Och så musikalens höjdpunkt: Dansen i regnet. Massor med vatten skvätter och stänker över Oscars scengolv när Gene Kellys geniala dansnummer i filmen också blir otroligt bra i Rennie Mirros scenversion. Filmen är kopierad inte bara till dansen utan också till lyktstolpe (att snurra kring), stuprör (att stå under när vattnet forsar), brandpost (att hoppa över) och förundrad dyngvåt polis (som bara glor). Det här är alla dansfilmers ultimata dansscen. Publiken jublar med rätta.
Regissören Bo Hermansson har arbetat fram en välspelad, väldansad och rolig föreställning där också hos birollerna är besatta med rutinerade skådespelare som aldrig missar att rätt tajma en replik: Ewa Roos som en olidligt jobbig skvallerkåsös och Gerd Hagnell som Lamonts lika jobbiga talpedagog. Tillsammans driver de Allan Svenssons filmmogul Simpson mot vansinnets brant.
Javisst, ”Singin´ in the Rain” är en succé: För dansen, för vattnet och för skådespelarna.