Operans satsning på Richard Wagners väldiga saga om ”Niblelungens ring” har nu kommit till tredje delen ”Siegfried”. Nu skall hjälten Siegfried dra ut i världen med sin faders svärd ”Nothung” för att fullgöra sin bestämmelse att erövra härskarringen från jätten Fafner som, i skepnad av en drake, vaktar sitt guld och den stulna ringen.
Siegfried, som är son till överguden Wotans tvillingar Siegmund och Sieglinde, har blivit uppfostrad av smeden Mime, en av operans mer maktlystna och giriga nibelungar. Siegfried och Mime bor långt ute i storskogen i ”Mimes håla" som egentligen är en välförsedd smedja där Mime har både slägga och kastruller inom bekvämt räckhåll. Men världen utanför skogen är ett terra inkognita för Siegfried som orädd jagar vilda djur klädd i en bylsig tröja som liknar en brynja och säckiga byxor som vore han en hiphopare.
Hjälten och övermänniskan Siegfried är inte särskilt sympatiskt tecknad utan närmast en känslokall och asocial tonåring som med rätta är misstänksam, men onödigt hjärtlös, mot sin fosterfader, som planerar att giftmörda Siegfried när denne utfört sitt uppdrag. Mime vill själv får makt över gudar och människor genom att komma över guldet och ringen. Lars Cleveman gör en helgjuten och säker tolkning av Siegfried, men det känns också som om Siegfried är och förblir en oborstad lantis.
I relationen mellan Siegfried och Mime har sonen visserligen ett fysiskt övertag, men som underdog plockar Niklas Björling Rygerts antihjälte Mime, till en början sympatipoäng. Mimes lust att mörda sin otacksamme unge blir stundtals rätt förståelig. Björling Rygerts välsjungande Mime är faktiskt den ende i "Siegfried" som känns som en riktig människa, men han har givetvis aldrig en chans mot hjälten.
Föreställningens avgörande och centrala scen är i första akten när Terje Stensvolds övergud Wotan Vandraren kommer in i Mimes smedja. Det är då som dramat oundvikligt kommer i gång. Wotan är livsfarlig och hans ankomst förebådas av ett par korpar som syns genom ett fönster i hålan. Den magnifike Stensvold håller ihop de tre första delarna av Ringen som guden Wotan, som innerst inne vet att gudarnas tid är förbi och han har utsett sonsonen Siegfried att rädda världen.
Jätten Fafner, imponerande välsjungen av Lennart Forsén, är ingen riktigt drake utan bara en illusion och kinesiskt pappersdrake som är ungefär lika farlig som sagorikets Oz ofarlige trollkarl. Siegfrieds och Fafners strid på liv och död liknar mest ett slagsmål inför en vitklädd publik som av outgrundlig anledning sitter utanför Fafners grotta.
Sedan Siegfried dödat Fafner och Mime blir han guidad av en fågel (Marianne Hellgren Staykov) till Valkyrieklippan där Wotans favoritvalkyria Brünnhilde sover omgiven av en eldring. Fågeln som leder den vilsne hjälten mot maktens höjder är en inkarnation av Siegfrieds mamma, Sieglinde. När Siegfried väcker Brünnhilde vaknar också hans egen kärlek. Katarina Dalayman gör en tät och dramatisk Brünnhilde som är yrvaket lockad av Siegfried och märker att den omedelbara kärleken väckt hjälten till ett nytt och annorlunda liv.
Slutscenen öppnar sig mot en fond av ett förött industrilandskap med en skog av bolmande fabriksskorstenar.
Ragnarök är inte långt borta.