Hasse Wallmans Intiman har sedan några år samarbetat med Eva Rydberg och Fredriksdalsteatern i Helsingborg. Den folkkära Eva Rydberg vet hur framgångsrik sommarteater skall spelas och hon förstår att exportera succéer till Stockholm. ”Schlageryra i Folkparken”, hette på Fredriksdalsteatern ”Kaos i folkparken” och har nu slipats till både i musik och dialog, dekoren är delvis ny och regin är anpassad till att Wallmans Intiman är en teaterlokal och inte en friluftsscen.
Resultatet har blivit en bra schlagermusikal som säkert kommer att locka en stor publik.
Historien utspelas någon gång i början av 1960-talet, då artister av olika lyskraft reste runt i de svenska folkparkerna i en aldrig sinande ström.
Den lilla privata folkparken, som verkar ligga alldeles utanför Helsingborg, där Börje (Lasse Brandeby) är chef och ägare har problem med ekonomin – bra nära konkurs. Och värre blir det när en konsult i nöjesbranschen (Sanna Ekman) dyker upp och hämningslöst spelar ut yppighet och djupt dekolletage mot den försvarslöse Börje. Som assistent och torped har hon sin mindre begåvade bror, Lill-Slangen (Johannes Brost). Hon säger sig ha en idé om hur parken skall kunna räddas, men i själva verket skall hon se till så att den går åt pipan. Där skall det i stället byggas ett golfhotell.
I folkparken jobbar tvillingsystrarna Berta och Herta (Ewa Roos och Eva Rydberg) och den unga Eva Rydberg (Birgitta Johansson) som är anställd som parkens alltiallo, men som hela tiden vill uppträda med en sång om en bofink. Eva älskar raggaren Andreas (Christer Andersson), men han är portad i parken och alls inte välkommen.
Parkens räddning skall bli ett uppträdande av den brittiska popgruppen The Beatles, som konsulten påstår sig ha engagerat. Det var nu inte så egendomligt att Börje trodde att Beatles skulle komma till den lilla parken på vischan. Till folkparkerna runt om i landet kom den tidens alla stora artister, där kunde man möta såväl svenska som internationella stjärnor och känna en fläkt från stora världen. Så varför inte The Beatles?
Givetvis blir Börje lurad, men sedan Berta och Herta sagt sitt ordnar det sig och parken räddas.
Runt den här handlingen sker en nostalgisk musikresa i 1960-talet med en rad lyckade dans- och sångnummer av en ung och entusiastisk ensemble. Publiken får möta 1960-talets stjärnor – Lasse Lönndahl, Towa Carsson, Lill-Babs, Siw Malmkvist, Lill Lindfors för att inte tala om Gunnar Wiklund och Östen Warnerbring – i en rapp imitationskavalkad. Därutöver bygger föreställningen på det vältajmade och välsmorda samspelet mellan Eva Rydberg och Ewa Roos.
Fredrik Dolk gör en liten, men sevärd, dubbelroll som den slemmige ”bankkamreren” och en polis skall sköta ordningen, men som strör dåliga vitsar och rim omkring sig. Sanna Ekman med den hopplösa uppgiften som styckets skurk gör det så bra man kan önska. Lasse Brandeby gillar synbarligen sin roll som folkparkschef och verkar mer road av att stå på scenen än på länge. Birgitta Johansson, dvs. Eva Rydbergs dotter, är övertygande som den unga ”Eva Rydberg” med ”Den närsynta bofinken Knut” som paradnummer. I samspelet mellan Eva och Birgitta finns små korn om mor-dotter-förhållandet. Johannes Brosts plastik och minspel lämnar ingen frågande om syftet med hans hejdlösa flört med tvillingsystrarna Berta och Herta. Brost och Rydberg framför också ett lyckat Elvis-medley tillsammans.
Det är ju ett sommarspektakel som regissören Adde Malmberg har lyckligen flyttat över till en teater. ”Schlageryra i Folkparken” är en kvälls lättsam underhållning som lever på Lasse Brandebys scenglädje och på Eva Rydbergs och Ewa Roos komiska manér.