Oscars uppsättning av musikalen ”Saturday Night Fever” , som bygger på den lyckade John Travolta-filmen från 1977, håller danserna och showerna hög klass – också internationellt sett – men den egentligen tragiska storyn om livet på ett kvartersdisko bara antyds och får aldrig riktigt utvecklas. Det här är en föreställning som ibland kallas jukeboxmusikal, dvs. musiken är huvudsaken och sångtexterna kan ibland kopplas samman med handlingen. Gruppen Bee Gees gjorde filmmusiken och det är musiken och dansen som är huvudsaken i den här musikalen. Några av låtarna tillkom också efter filmen, t.ex. ”Tragedy”, men ändå fungerar musiken hyfsat både som illustration och som integrerad del i historien om Tony som älskar att dansa.
Musikalen utspelas arbetarstadsdelen Brooklyn i New York där affärsbiträdet Tony är självsäker kung och hett eftertraktad av tjejerna på diskot där stadsdelens killar och tjejer möts. Inför en danstävling söker Tony en partner, som förmår skilja på dans och känslor. Det kan den svala och vackra Stephanie Mangano som blir Tonys partner, men Tony upptäcker att Stephanie påverkar honom mer än bara som danspartner och det hotar deras chanser att vinna.
Vid sidan av Tonys och Stephanies relationsproblem finns också en rad biintriger som familjeproblem, arbetslöshet, oönskad graviditet, brutna löften och ett självmord i grabbgänget. Men inget av det utvecklas vidare i stället är det show som gäller.
Ensemblen är rutinerad i musiksammanhang och skådespelandet fungerar rätt bra. Andreas Lundstedt, från Alcazar, som den dansfixerade Tony ger rollen ett eget liv. Även om spelet är ytligt och endimensionellt är det i alla fall en början till ett porträtt av en egotrippad och rätt osympatisk förlorare. Man skulle vilja veta hur det sedan gick för Tony – om ett år eller så.
Thérèse Andersson som Stephanie är med rätta bitchig mot Tony och verkar trivas med det. Stephanie kommer också från Brooklyn men arbetar på Manhattan, New Yorks kommersiella centrum, och det ger henne en säkerhet som Thérèse Andersson förvaltar väl. Hanna Lindblad är en komplett musikalartist med utstrålning och scennärvaro. Hon ger föreställningen en oväntad nerv som den känslomässigt förkrympta och osäkra Anette. Hon har inte en chans mot de skräniga grabbarna som rått utnyttjar henne. Andra man skulle vilja veta mer om är Bobby C (Jörgen Olsson), Connie (Fatima Edell) och Double J (Robin Olsson). Deras roller har utvecklingspotential.
Markoolio, dvs Marko Lehtosalo, gör en komisk vulgoversion diskjockeyn Monty som äger en dansstudio och som har en hög procent av nedlagda tjejer som kommer för att dansa. Ewa Roos och Johannes Brost gör alla roller som de fåtaliga vuxna. Särskilt Ewa Roos firar triumfer i dubbelrollen som den alltid grälande mamma Manero och som halvlullig diskoservitris.
Regissören T. J. Rizzo har gjort de v ältajmade dansnumren till huvudsaken, att sedan det brister i dramatiken och att han duckar undan från de svåra frågorna må vara. Det är i alla fall showen som är viktigast. Den effektfulla scenografin bidrar till för att göra ”Saturday Night Fever” till högklassig musikalunderhållning.