Författaren Thomas Bernhard (1931–1989) var en förbittrad och genomskådande kritiker av det falska i Österrikes politiska självbild som Nazi-Tysklands första offer. Men han var också en outtröttlig utforskare av tillvarons absurditeter och avgrundsdjupet i den österrikiska idyllen.
För första gången sedan 1989 sätter Dramaten nu upp en pjäs av Bernhard, ”De sammansvurna” från 1979. Den skildrar en speciell dag i en ögonskenligen välartad tysk familj. Familjens överhuvud är Rudolf Höller, hovrättspresident som närmar sig pensionen. Han har ett svart krigsförflutet som SS-officer och lägerkommendant i Treblinka. Efter krigsslutet lyckades han undkomma rättvisan och gick under jorden med hjälp av ett falskt pass utfärdat av Heinrich Himmler. Han levde gömd i tio år för att sedan inleda en framgångsrik juristkarriär i den nya tyska statens tjänst. Rudolf bor i sitt föräldrahem tillsammans med sina systrar Vera och Clara. Vera inte bara dyrkar och beundrar Rudolf utan är också hans älskarinna. Clara är rullstolsburen efter ett amerikanskt bombanfall några dagar före krigets slut.
Den 7 oktober varje år firar Rudolf och Vera Heinrich Himmlers födelsedag bakom fördragna gardiner. Rudolf, iklädd sin gamla SS-uniform, och Vera skålar i sekt och drömmer om tider som varit och om tider som stundar. Medan Clara, med socialistiska sympatier, sitter tyst och stilla i vämjeligt avståndstagande. Men hon kan inte fly någonstans.
Rudolfs stoltaste minne från dödslägret är när Himmler kom på besök och ett foto taget vid detta tillfälle blir som ett altare för firandet. Nu är Rudolf på särskilt gott humör eftersom han har förhindrat byggandet av en giftgasfabrik i kvarteret, på andra sidan gatan. Ironin är precis så vass som den verkar. Ju fler glas sekt som dricks desto mer aggressiv blir Rudolf och alltmer beställsamt beskäftig blir Vera, medan Claras tysta hat står som en ogenomtränglig skärm mellan syskonen.
Syskonen lever i en självvald isolering i ett utdraget sönderfall och är hårt bundna till varandra. Clara hotas av att sändas bort till någon vårdinstitution, men i så fall kan hon avslöja vad som sker bakom den oförvitliga fasaden. De är sammansvurna och hatar varandra samtidigt som de tar avstånd från världen utanför som de inte förstår och som de avskyr. Det borde vara en ohygglig stämning i det nerslitna hemmet där ingen verkar bry sig om det långt gångna förfall som de flagnande tapeterna vittnar om. Men pjäsen förlorar sin hotfulla laddning på ett nästan omärkligt sätt i ett ordsvall som aldrig blir annat än just ordsvall.
Börje Ahlstedt som Rudolf är högröstad, självgod och oförstående. Ahlstedt tolkar inte Rudolf till en löjlig eller endimensionell figur som skulle göra honom mer försonlig. I själva verket är Rudolf ömklig och lika märkt av kriget som Clara, lysande spelad av Irene Lindh, som sitter i sin rullstol i inre exil, bland böcker och tidningar. Och Rudolfs flåsande deklarationer om pliktuppfyllelse och tvångshandlingar tror han inte ens själv på längre. Det är en imponerande stor skådespelarprestation som Börje Ahlstedt gör.
Hos Margaretha Byströms Vera anar man en djup förtvivlan, som döljs av hennes evigt malande monologer som andas tomhet och längtan till ett annat liv. Det ger Vera en mer försonande framtoning, samtidigt som det komplicerar figuren.
Det känns som om ”De sammansvurna” är en omistlig kommentar till vår samtid.