Sommaren är teaterns tid. Vart man sig i Sverige vänder stöter man på något nyskrivet, eller Strindberg eller Shakespeare eller någon nästan bortglömd lustspelsförfattare. Nu blandas amatörer och proffs som uppför ömsom god ömsom ganska skruttig teater, men med smittande entusiasm och glädje.
I Stockholm har Ulf Larsson nu satt upp den kanske mest folkkära av alla pjäser om Söder, nämligen ”Söderkåkar” och det på Tantolundens friluftsteater. Var annars?
Där
Intrigen – om man nu kan tala om en sådan – handlar om två brödrafamiljer som delar på en gård på Söder och är osams. Där är den malligare brodern Erik, som bytt namn från Johansson till Jaeson. Han har usla affärer och är i händerna på en procentare och har dessutom en överhögfärdig hustru, Aurore, som varit balettdansös på Södran. (Var annars?) På andra sidan gården bor hans bror, den urhederlige murarbasen Johan Johansson med sin familj och ett gränslöst törstigt umgänge. Johan sprider av bara delvis begripliga sentenser omkring sig, som t.ex. ”han är som en mört i en lövhög”.
Mellan murarbasens son, Albin, och Aurores systerdotter Maj-Britt uppstår kärlek som hotas av procentaren som vill ha Maj-Britt som inlösen för Eriks reverser. I det fina huset finns också husan Malin som har litet svårt att bestämma sig för om hon vill ha polis Karlsson eller brevbärare Olsson – eller någon annan som varit på gång då och då. För säkerhets skull underhåller hon båda med en smörgås och en sup.
Till slut reder det upp sig: murarbasen räddar sin bror från konkursens nesa, Albin gör sin klassresa genom att ta ingenjörsexamen och får sin Maj-Britt och polis Karlsson får Malin sedan han slagit ut brevbäraren i en improviserad boxningsmatch. Och alla är så lyckliga.
Under hela föreställningen hör stadens ljud med bilar, utryckningsfordon, tåg och några flygplan, men den rutinerade ensemblen vet hur man hanterar spelet till och med när ett evighetslångt godståg skramlar förbi.
” Söderkåkar” lutar sig mot Bert-Åke Vargs och Hans Lindgrens samspel. Att Anna Ploby vet hur man drar ut komiken vet vi sedan gammalt och Anna Carlsson har utvecklats fråndansare till skådis.
Det unga paret Sara Sommerfeld och Anton Körberg är precis så gulligt rara som behövs i ett sommarspel när regnet hänger i trädtopparna.
Lägg så till Ulf Larsson som polis Karlsson som ser sina ärligt förtjänade supar rinna ner i brevbärare Olsson (Robert Stopp), Pontus Gustafsson, som den alltid lika törstiga snickaren Lasse och Thomas Hedengran är utmärkt som procentaren som till slut välförtjänt får på käften.
Anna Ellison är husan Malin som drar något av Don Juans katalogaria när hon räknar upp de män hon kan tänka sig för äktenskap.
Det hela är oförargligt och mycket underhållande. Ändå är det inte lättglömt därför att det finns en moral i botten: ärlighet mot oärlighet, kärlek mot girighet, arbete mot att flyta ovanpå.