August Strindbergs ”Rus”, som just nu går på Dramaten, kallas vanligtvis ”Brott och brott” även om han själv hade ”Rus” som titel i sin tyska översättning.
Strindberg kallar pjäsen komedi, men något lustfyllt finns inte i den. Tvärtom här handlar det om skuld, skuldkänslor, brott, straff och evig botgöring. Känslorna svänger på ett ögonblick mellan kärlek och hat. Framgång och olycka visar sig bara vara olika sidor av samma mynt.
Maurice (Reine Brynolfsson) är på väg att göra en hett efterlängtad succé som dramatiker i Paris. Hans stora genombrott skall ge honom guld och tillfredsställelse i samma mån som det kommer att gräma hans fiender.
Maurice har ett barn med Jeanne (Nadja Weiss), men träffar på premiärkvällen den vackra och farliga skulptrisen Henriette (Angela Kovács) och blir hopplöst och passionerat förälskad. Rusig av sin framgång babblar Maurice oförsiktigt om att dottern står mellan honom och hans lycka. När dottern oförklarligt dör anklagas han oskyldigt för att ha dödat henne.
Teater, pengar och beundrare försvinner, pressen som hyllat hans framgång är nu lika snabb att slita honom i stycken tills det uppdagas att flickan dött av sjukdom. Maurice blir rentvådd, hans teaterföreställning återuppstår och pengarna kommer tillbaka, liksom vännerna och beundrarna. Men han kommer inte undan sina skuldkänslor. Skulden kräver botgöring och till sist skapar Strindberg en elegant, men ologisk, kompromiss: Maurice går till kyrkan den ena kvällen för botgöring och till vännerna och beundrarna på teatern den andra.
Det är en visuellt spännande uppsättning förflyttad till nutid och med den parisiska miljön endast vagt antydd.
Scenografin är enkel: en enorm vit trappa, sådan man ser på TV, tar upp hela scenen. Där samlas alla de som snyltar på framgången och på motgången. Här återskapas Parisboulevardens liv och rörelse med virvlande dansare, i en lek som hela tiden gränsar till det hotfulla. Här hittar man också referenser till andra konstverk: när Jeanne släpar sin barnvagn uppför trappan så finns där en tydlig parallellen till ”Pansarkryssaren Potemkin”. Ibland dyker det upp en liten James Brown-docka och sjunger med svag röst ”I feel good” – i en värld där det inte går att känna sig särskilt väl till mods.
Reine Brynolfssons porträtt av Maurice är en kraftprestation. Med tydlig självdistans porträtterar han en konstnär på gränsen till schizofreni. Brynolfsson har en realistisk spelstil som gör den här rolltolkningen fängslande och full av tvetydigheter. Föreställningens problem är att de övriga skådespelarna har svårt att få sina roller att fungera. Angela Kovács lyckas inte ge tydlig gestalt åt Henriettes konstnärliga ambitioner och drömmar om självförverkligande, det är först när olyckan hotar att krossa dem som hon får liv i rollen. Nadja Weiss sliter med den övergivna Jeanne utan att lyckas ge henne balans mellan madonnan och det tveksamma i hennes moral. Bearbetningen har särskilt illa drabbat Carl-Magnus Dellows abbé som blivit ett rätt löjligt fä till pastor och kafévärdinnan Cathérine (Irene Lindh) som blivit en lätt alkoholiserad TV-värdinna i en erbarmlig talkshow.
Nå, ”Rus” på Dramaten lämnar många frågor obesvarade, men har ändå en tydlig bäring på viktiga moraliska frågor. Dessutom Reine Brynolfsson i huvudrollen.