I sin pjäs ”Romeo och Julia” tar William Shakespeare kärleken på allvar – dödligt allvar. Spelet är förlagt till Verona på 1300-talet där de två adelsätterna Capulet och Montagues konkurrerar om makten – med alla medel. När Romeo Montagues möter Julia Capulet mals kärleken mellan två unga människor ner till en tragedi i familjernas oresonlighet hat.
Hur långt kan man tänja ut Shakespeares drama? Kan en balett med sina begränsningar skildra samma starka känslor och attityder som talteatern eller operan? Javisst, det visar Kenneth MacMillan i sin balett ”Romeo och Julia” som just nu dansas på Operan.
På 1930-talet skrev Sergej Prokofjev musik till en balett baserad på Shakespeares drama och många koreografer tog hans musik till utgångspunkt för egna versioner av baletten, men det var först 1965 med Kenneth MacMillan som Prokofjevs maffiga musik kom till sin fulla rätt. Romeo och Julia är förmodligen MacMillans bästa balett och det till den bästa musik som komponerats för balettscenen.
I Operans uppsättning från 1969 som nu haft nypremiär alternerar två olika danslag. På premiären dansades hivudrollerna av Olaf Kollmannsperger och Jurgita Dronina.
Hos Jurgita Droninas Julia finns en barnslig förvåning och lycka i förvandlingen från lekande barn till ung kvinna som upplever sin första kärlek. Hon är en stark och självständig trettonåring som själv tar initiativet till det hemliga bröllopet med Romeo och hon opponerar häftigt mot föräldrarnas försök att komma med en annan friare. Olaf Kollmannsperger dansar Romeo ganska vekt och återhållet. Han är sansad i en värld av våldsbenägna galningar och tror naivt att kärleken kan försona familjerna. Romeos och Julias första pas de deux är som en sommargryning med ett under av romantisk skir kärlek och erotisk lek.
Det är i samspelet mellan Romeo och hans två kompisar Mercutio (Jan-Erik Wikström) och Benvolio (Oscar Salomonsson) som dramatiken förtätas mot det ödesdigra. Jan-Erik Wikström har en självmedveten arrogans som skulle kunna reta också den lugnaste. Lugn är ju inte precis det som kännetecknar släkten Capulets torped Tybalt (Anders Nordström). Tybalt/Nordström visar sin förmåga till utspel och glödande känslor i fäktscenen mot den övermodigt dödsföraktande Mercutio/Wikström, som också genomför sin död med stor bravur. Han hämnas av Romeo som tvingas lämna Verona och sedan är allt förlorat.
Hos Shakespeare är förhållandet mellan individen och det omgivande sociala nätet organiskt och avgörande för pjäsens tragiska utveckling, medan Kenneth MacMillan ställer individen i fokus. Här drivs utvecklingen mer av de individuella handlingarna och av sin inre obeveklighet än av yttre hot från de stridande familjerna.
Klädprakten är överdådig och scenografin fiffig: med små handgrepp förvandlas en gatuscen, till förfinad salong och vidare till den gripande balkongscenen som är lika central hos MacMillan som hos Shakespeare.
Operans uppsättning av baletten ”Romeo och Julia” är en njutning att se och värd en resa.
ragiska kärlekshistoria.