Västanå teater tar i sommar ett fast grepp om den stora, åldsamma och dramatiska kärleken i William Shakespeares ”Romeo och Julia”. Shakespeare tar kärleken på allvar – dödligt allvar.
Spelet är förlagt till Verona där de två rikaste släkterna, Capulet och Montague, hatfullt konkurrerar om makten. När Romeo Montague möter Julia Capulet mals kärleken ner till en tragedi i familjernas oresonlighet hat.
Hos Shakespeare är förhållandet mellan individen och det omgivande sociala nätet organiskt och avgörande för pjäsens tragiska utveckling, medan Leif Stinnerbom ställer individen i fokus. Här drivs utvecklingen mer av de individuella handlingarna och av sin inre obeveklighet än av yttre hot från de stridande familjerna.
” Romeo och Julia” har en allmängiltighet som sträcker sig över tiden in till våra dagar, men hur långt kan dramat tänjas? Leonard Bernstein förflyttade familjekonflikten till gängstrider i New York i sin ”West Side Story” och gav en ny dimension åt den gamla tragiken. I Västanå har man hämtat inspiration från den kinesiska Beijingoperans formspråk med starkt ritualiserade rörelser och musik. Annars är det en förvånande traditionell uppsättning med blankvers och dramatik, medan familjerna Capulet och Montague virvlar runt i vackert koreograferade slagsmål.
Hos Cecilia Milocco som Julia finns en barnslig förvåning och trovärdighet i förvandlingen från omedvetet barn till ung kvinna som upplever sin första kärlek. Hon tar väl tillvara den dramatiska sidan hos Julia, som är en stark och självständig trettonåring. Hon driver handlingen framåt, hon tar initiativet till det hemliga bröllopet med Romeo och hon opponerar mot den dominerande moderns val av make åt henne. Jakob Tamm är trovärdig som Romeo i en värld av våldsbenägna galningar. Naivt tror han att kärleken kan försona familjerna.
Det är i samspelet mellan Romeo och hans två kompisar Mercutio (Rolf Lydahl) och Benvolio (Per Lagergren) som dramatiken förtätas. Benvolio och Mercutio spelar båda högt och dödsföraktande på våldet som en lek – som om döden inte var äkta. Rolf Lydahls Mercutio har en självmedveten styrka och arrogans som lätt skulle kunna reta upp också den lugnaste. Lugn är ju inte precis det som kännetecknar släkten Capulets torped Tybalt (Jakob Hultcrantz Hansson) och det är med deras glödande hat som familjefejden utvecklas till krig.
Anna Jankert gör ett mästerstycke av sin roll som en dominant fru Capulet. Hon styr målmedvetet spelet och förstår inte vad som är på gång innan det är för sent. Julias förtrogna, den gamla amman, blir i Lena-Pia Bernhardsson version till en rätt förundrad betraktare av skeendet medan Alf Nilsson är en översmart munk, broder Laurence, vars komplicerade och intrikata upplägg för att återförena de älskande går åt helvete och så förbyts lyckan till grym tragedi.
Scenografin är enkel: på scengolvet finns ett gigantisk schackbräde med 9x8 rutor som ger spelet ett tydligt fokus, och svartklädda scenarbetare förvandlar på sekunden en gata, till elegant salong och vidare till Capulets trädgård och Julia på balkongen. Skådespelarna bär halvmasker och kostymer som hämtade från Beijingoperans värld men de är också av värmländskt snitt. Vad som skiljer årets föreställning från de tidigare är att musikinslagen nu närmast upplevs som påträngande, störande och onödigt långa. Särskilt mot slutet av föreställningen.
Men vaddå? Det här är ett sätt att spela ”Romeo och Julia” som ger en ny dimension och nya infallsvinklar på Shakespeares vackra och tragiska kärlekshistoria.
Västanå teater har lycktas igen.