På Cirkus i Stockholm spelas just nu ”Rivierans guldgossar”, som är en sorts musikalkomedi om två smarta och charmiga solochvårare på Rivieran: Lawrence och Freddy. Skojarna spelas av Loa Falkman och Robert Gustafsson. Falkman (Lawrence) är den elegante rutinerade entreprenören i branschen och expert på att blåsa rika kvinnor på pengar, bl.a. genom att uppträda som prins och ledare för en upprorsrörelse i något obskyrt land. Falkman är en utomordentlig sångare som ofta sjunger, men litet oengagerat, utom när han i en scen får joddla i tretakt. Att Falkman ibland poserar mer än agerar får väl räknas till hans operalater. Robert Gustafssons Freddy är nykomlingen branschen och efter litet inledande gnabb börjar de motvilligt samarbeta i solochvårandets ädla konst. Gustafsson är bra skådespelare, hygglig sångare och en lysande komiker, men han skall njutas i små doser – ungefär som här.
Kvinnorna som skall snuvas på pengar är väl inte alltid så lätta att ha att göra med som Jolene (Charlott Strandberg) med många bensinmiljoner och giftaslystnad i bagaget. Just det får f.ö. Falkman att vända sig till orkesterledaren och fråga om han möjligen missat en scen, för han känner inte igen sig. Bara en av många blinkningar mot publiken. Dessvärre är Strandberg svårt underutnyttjad och få bara visa sin klass i ett enda komiskt sång- och dansnummer i första akten, sedan försvinner hon, och Jolene, ur handlingen. Åsa Fång gör den största kvinnliga rollen, Christine Colgate(!), precis så töntigt och lantligt alldaglig som behövs för att vara ett lätt offer för Lawrence och Freddy och dessutom locka fram en sorts farbroderlig medkänsla hos dem när de inser att Ms Colgate inte är så rik som de trodde. Fång är en rutinerad artist som kan ta fram det mesta ur den enda rollen med något mer än glittrig yta.
Värst drabbad av missbruk är dock Suzanne Reuter som spelar miljonärskan Muriel från Oklahoma, som går på Lawrences prinshistoria och stöttar hans revolution. Med sin förmåga att få ut mesta möjliga ur sina repliker borde Reuter ha fått betydligt större utrymme och inte behöva brista ut i sång titt och tätt. Även om sången faktiskt blir helt OK. Muriel/Reuter kommenterar handlingen då och då och det är hennes stickrepliker man minns när det är slut.
De båda skojarnas sidekick, Per Eggers, som hjälpredan André, visar upp en mycket underhållande hemmagjord franska, och det är han som till sist får ihop det med miljonärskan från Oklahoma.
”Rivierans guldgossar” bygger på överraskningen att man inte säkert vet vem som är skojare och vem som är offer, men själva historien stoppas ofta upp av mängder av glittrigt generösa, men omotiverade shownummer med skickliga dansare. Och det utan att en enda melodi fastnar. Däremot minns man gärna Camilla Thulins kläddesign och att vridscenen utnyttjas maximalt och så plötsligt är den romantiska stranden med palmer en elegant hotellobby, eller ett hotellrum, eller ett palats med kristallkrona och lång trappa, eller casinot komplett med roulettbord och cocktailpianist.
Men det hjälps inte det är för segt och för litet av Suzanne Reuter och Carlott Strandberg för att ”Rivierans guldgossar” skall bli den supersuccé ensemblen ger löften om.