Jerry Williams publik älskar Jerry och Jerry älskar sin publik. Om någon var fundersam över den ömsesidiga kärleken så räcker det med en minut av Jerry Williams show ”Ringside” för att undanröja alla blasfemiska tankar.
När ridån faller(!) och Jerry drar igång showen med ”Shake rattle and roll” så är det rock av känt Jerry-Williams-märke och det är inte förrän efter tredje låten han börjar prata med publiken. Sedan blandar han fullständigt oemotståndligt anekdoter med musik.
Det är en rätt häftig och ljudstark show sprungen ur de rockrötter Jerry aldrig lämnat. Nästan oavsett vad han sjunger låter allt som rock – även i en gospel visar han sitt ursprung.
Tacksamt nog avstår han från några av de mest utspelade numren, t.ex. ”It started with a love affair” som man förgäves får vänta på, i stället är showens centrum Daniel Lemmas låt ”Ringside” visserligen med mer popkänsla än rock, men den fastnar i minnet.
Ted Ströms ”En vintersaga” var ofrånkomlig. Jerry gör den visserligen känslosamt, men inte så sentimentalt som den inbjuder till snarare vemod. ”En vintersaga” blir ”Ringsides” höjdpunkt.
Dessutom gör Jerry ett självironiskt potpurri på några rockförsök på tyska. Han menade också att det inte går att sjunga rock på tyska eller franska. För att inte tala om när han berättar om sin medverkan i ”den första svenska poplångfilmen”, ”Drrapå – kul grej på väg till götet”, med en ung Hasse Wallman som regissör. Den blev ordentligt nergjord av både kritiker och publik. Jerry sade att den filmen fick Åsa-Nisse att framstå som en Oscarsvinnare. Kanske det.
Visst kan mellansnacket bli litet långt och visst tappar showen tempo, men det repar sig med råge i varje ny låt. För övrigt är Jerry en bra historieberättare och han drar några minnen av de stora rockarna och hur han själv nådde fram till den musik som han kommit att dominera i Sverige, sedan Rock-Ragge abdikerat. Han har varit med om det mesta och har t.o.m. sjungit Rick Nelsons ”Garden Party” tillsammans med Cornelis Vreeswijk i TV.
Imponerande samspelta är bandet Rebel dela Questa under ledning av Svante Persson på keyboard, piano och dragspel och med den fingerflinke Janne Oldaeus på gitarrer.
Låt vara att rösten ibland svajar till litet, men Jerry är ett fenomen. Han känns alldeles äkta och unik bland alla popsnören och konstlade Fame-factory-kändisar som idag svämmar över underhållningsscenerna.
Med ”Ringside” bryter Jerry Williams ingen ny väg – och varför skulle han det. Rocken håller länge än.
Jerry Williams borde egentligen K-märkas.